Men hur mycket kan egentligen..
en liten snart tvååring hitta på under tiden hans väna moder försöker genomföra ett medarbetarsamtal med sin chef egentligen..?
Hade parkerat honom med en hel gigantisk back full av saker mitt på vardagsrumsgolvet. Allt fungerade bra fram tills dess att min chef svarade. Sedan satt han där nöjd.. i två minuter..DÅ fick han något vilt i blicken och satte fart emot barnrumsdörren (som i förebyggande syfte var stängd).
"Öppna mamma" sade han först lite tyst.. men tonen stegrades..
"ÖPPNA MAMMAAAA!!" hördes till slut och jag som inte direkt var sugen på att ta den därade konflikten med min chef i luren. Ni vet min chef som ju för övrigt är psykolog som de senaste åren haft som inriktning små barn..
Släppte alltså in vilde Bill i barnrummet och det tog inte två minuter förrän jag hörde ett väldigt brak. ALLA, precis ALLA Flisans legobitar låg då på golvet och när jag kom in skakade Vincent förnöjt ut de sista över sig själv.
Ok tänkte jag i mitt stilla sinne. Lek med det där då bara du är tyst..
Men det hade inte Vincent tänkt. Nej för vad är det man INTE får göra med pusselbitar som Vincent inte gjort under det senaste halvåret..?
Just det.. stoppa i munnen ja.. och det var precis vad han gjorde.
Med ett stort, näst intill det största jag någonsin sett honom göra, leende på läpparna stoppar han snabbt in några bitar i munnen samtidigt som han säger "Mmmm!"
Jedra unge..
Gräver ut bitarna och ursäktar mig samtidigt som jag tar undan legolådan och lägger ett täcke över bitarna.
Vincents reaktion dröjer inte..
"Mammaaaaaaaa neeheeej" ropar han förtvivlat och gråter bittert över de försvunna plastgodisarna. Men inte så länge för han har redan fått span på nästa objekt. Pyssellådan..
I nästa sekund kastar han sig, likt ett vilt lejon, över lådan och sliter upp den. Miljoner små minipåsar med pärlor trillar ut och Vincent ser fullkomligt överglucklisch ut.
"Öppna mamma" ropar han glatt och jag inser vilka valmöjligheter jag har.
Jag väljer det mest och samtidigt minst lockande. Tar busungen och lyfter helt sonika ut honom från rummet och ursäktar mig inför min chef och föklarar att jag måste rädda situationen.
Han skriker.. så att taket lyfter.. och jag försöker vara fånigt vuxet jobbmässigt pedagogisk eftersom jag vet att min chef hör vartenda ord.
Jisses.. svetten rann..
Vincent lugnar sig efter att ha hulkat i mitt knä i fem minuter. De sista fem av samtalet..
Lägger på och VIPS så förvandlas han återigen till min lilla pris charming..
jekla finaste ungen.. *grr*
Hade parkerat honom med en hel gigantisk back full av saker mitt på vardagsrumsgolvet. Allt fungerade bra fram tills dess att min chef svarade. Sedan satt han där nöjd.. i två minuter..DÅ fick han något vilt i blicken och satte fart emot barnrumsdörren (som i förebyggande syfte var stängd).
"Öppna mamma" sade han först lite tyst.. men tonen stegrades..
"ÖPPNA MAMMAAAA!!" hördes till slut och jag som inte direkt var sugen på att ta den därade konflikten med min chef i luren. Ni vet min chef som ju för övrigt är psykolog som de senaste åren haft som inriktning små barn..
Släppte alltså in vilde Bill i barnrummet och det tog inte två minuter förrän jag hörde ett väldigt brak. ALLA, precis ALLA Flisans legobitar låg då på golvet och när jag kom in skakade Vincent förnöjt ut de sista över sig själv.
Ok tänkte jag i mitt stilla sinne. Lek med det där då bara du är tyst..
Men det hade inte Vincent tänkt. Nej för vad är det man INTE får göra med pusselbitar som Vincent inte gjort under det senaste halvåret..?
Just det.. stoppa i munnen ja.. och det var precis vad han gjorde.
Med ett stort, näst intill det största jag någonsin sett honom göra, leende på läpparna stoppar han snabbt in några bitar i munnen samtidigt som han säger "Mmmm!"
Jedra unge..
Gräver ut bitarna och ursäktar mig samtidigt som jag tar undan legolådan och lägger ett täcke över bitarna.
Vincents reaktion dröjer inte..
"Mammaaaaaaaa neeheeej" ropar han förtvivlat och gråter bittert över de försvunna plastgodisarna. Men inte så länge för han har redan fått span på nästa objekt. Pyssellådan..
I nästa sekund kastar han sig, likt ett vilt lejon, över lådan och sliter upp den. Miljoner små minipåsar med pärlor trillar ut och Vincent ser fullkomligt överglucklisch ut.
"Öppna mamma" ropar han glatt och jag inser vilka valmöjligheter jag har.
Jag väljer det mest och samtidigt minst lockande. Tar busungen och lyfter helt sonika ut honom från rummet och ursäktar mig inför min chef och föklarar att jag måste rädda situationen.
Han skriker.. så att taket lyfter.. och jag försöker vara fånigt vuxet jobbmässigt pedagogisk eftersom jag vet att min chef hör vartenda ord.
Jisses.. svetten rann..
Vincent lugnar sig efter att ha hulkat i mitt knä i fem minuter. De sista fem av samtalet..
Lägger på och VIPS så förvandlas han återigen till min lilla pris charming..
jekla finaste ungen.. *grr*