Igår

eftermiddags satt mamma och jag och skrattade en lång stund åt allt fruktanslöst fjoffs hon gått igenom..
Det vara bara så underbart befriande att få skratta ihopa åt alltihopa. Mamma ringde iförrgår på min mobil och berättade att de kommit fram till varför hon haft så ont.. Hon hade då fått veta att hon hade fått MINST (de vet inte säkert om det är fler..) tre revben brutna när de gav henne hjärtmassagen. Eftersom de inte kunnat röntga henne innan har de inte kunnat se vad det varit som gått snett.. nu vet de...

Jag blev bara så full i skratt och gråt i en salig röra. Stackars stackars min lilla mams.. hon måste ha så fruktansvärt ont! Ändå är hon emellanåt hur go och fnissig som helst åt hela eländet även om jag såklart förstår att det samtidigt som hon skrattar gör ont på insidan.

Fliset och jag hade iallafall en underbar ledig dag igår tillsammans. Planerna gick som vanligt i stöpet på grund av.. mitt egen fel.. Kände mig überstressad av att inte hinna med allt innan lördag och ställde in planer, ångade mig (TRÖTT jag blir på mig själv..) och då var det för sent.. suck..

Blev istället intensivstädning och en lååång promenad på stan för att handla allt till lördag och därefter en utflyktsfika till Staffanstorp till favvisbebis som börjar nå övre gränsen på bebisskapet.. Efter det hann vi även med en stooorhandling med trött Flisa inför Valborgskalajset.

Väl hemma efter de eskapaderna hade jag så förb.. ONT i kroppen att det blev ryggläge resten av kvällen. Kände mig som en redigt SKRUTTEN vän som egentligen skulle träffat sötnosen Jonna som verkligen ställde upp och ville piffa till mig och ta bilder på magen. Men.. det gick bara inte.. bara att stappla sig in i badrummet lite då och då var smärtsamt under de sena kvällstimmarna och det värsta var väl.. att jag inte hade någon annan än mig själv att skylla..

Ska kompensera fröken och blivande frun på söndag då jag hoppas att hon har tid och lust att ta sig an en utvilad version av mig..

Gårdagens höjdpunkt var nog när Flisan och jag satt på uteserveringen i solen och tuggade i oss vår lunch. Plötsligt krawlar sig Flisan upp i min famn, lägger armarna om mig och trycker sigin med näsan i min famn.. Så satt hon en lång stund och bara njöt, nosade på sin moder och sippade på sin sugrörsdricka.
Lycka.. på så hög nivå att tårarana letade sig fram i ögonvrån på hennes mams. Tänk snart är det inte bara vi längre.. snart finns det ännu en liten gos att överösa med kärlek.

Som vi längtar efter dig Vincent Harry Varg Schön..

Vecka 34



Ah hem ljuva hem..

Det är nåt visst att sätta tassarna innanför dörren efter jobbet. Tänker kanske lite extra på det just nu eftersom föräldraledigheten närmar sig med stormsteg!
Lillpluttis i magen gör sig alltmer påmind.. på alla sätt och vis.. De där starka buffarna har övergått till kickboxningar som, i fel läge, kan orsaka små kvävda tjut från Vincents väna moder. Speciellt "krafsar" han längst ner med händerna (tror jag att det måste vara iallafall) han liksom puttar ut mot högra sidan och jag lovar det kan göra riktigt ONT när han fåt in en fullträff. Igårkväll när Flisan (äntligen efter all påskledighet) somnat låg M och jag i sängen och myste framför tv'n. M kliade mig på ryggen och jag höll precis nästan på att somna när Vincent satte in en av sina mästerligt placerade puffar i höften. En millisekund senare stod en höggravid kvinna rakt upp i sängen klarvaken och en mycket förvånad make låg kvar och beundrade heffaklumpen.

Idag har annars dagen varit ganska så lugn. Är så mästerligt trött nu eftersom jag är uppe minst fyra gånger på kissrundor varje natt. Så dagen idag har därför blivit lite härligt fjantflamsig. Med en hel del gravidhormorner i kroppen har jag även lyckts gråta en skvätt av ren skär lycka på grund av ett framgångsrikt ärende på jobbet.. Jaja..

Tankarna har annars gått på högvarv nu av allt kul privat tjoffs som vi håller på med just nu.
Nästa helg är det valborgskalajs hos oss med en massa mysiga stora och små prickar som kommer hit och grillar. Efter lite matte har jag kommit fram till att vi blir hela tjugoen stycken (!) vilket ska bli så ohyggligt kuligt!
Undrade för en stund i eftermiddags hur i hela världen det kunde bli så många men allvarligt talat var det nog tur att några tackade ner och ändå finns det så många som jag verkligen velat skulle komma men som inte fick plats. Får nog köra en "Valborg 2" lite senare för att alla ska få plats ;)

Annat kul som är i görningen är en styck tjejdag som planeras för fullt med kompis Lovisa 14 maj. Ansiktsbehandling och lunch är bokat och även en annan hemlig sak som ska bli henne födelsedagspresent. Attans kul och mys ska det bli iallafall!
Får göra som alla säger till mig och passa planera in egaboostgrejjs nu innan Vince kommer. Har nämligen en vag susning om att det kommer bli ganska fullt upp sen ett tag framöver..

Som jag bubblar på idag.. nä nu ska jag duka! (iintressant va..) Och.. på tal om ingenting, Flisan har börjat verkligen gilla sin förskola!

En annan underbart sak..

som hände ieftermiddag var att mamma ringde och bubblade på. Trots 39,2 i feber ringde hon själv upp och pratade på glatt i en kvart! Hon hade kunnat gå upp själv från sängen idag och gått ända till toaletten. Hon kände att mer styrka hade återvänt till både benen och armarna.

Jag blir fortfarande helt stum är ren känslostorm när hon ringer.. Men jag NJUUUTER av varje sekund!
Idag kunde hon till och med skoja och det kändes nästan som att min gamla mamma hade kommit tillbaka.

Tänk.. tänk om allt bara fortsätter går framåt som det gjort hittills.. då kanske mamma kan vara på fötterna om några veckor.. Vågar knappt hoppas..

Vet inte riktigt..

vad som flög i mig precis..
Men Flisan hade återigen tokspelet allan i badkaret över att inte vilja tvätta håret. M satt med henne och plaskade och försökte och försökte medans Flisan bara grät och skrek. Plötsligt får jag bara flipp och klev helt sonika ner i badkaret med dem.. med ALLA kläderna på mig.
Flisan skrattade så hon tjöt och hårtvätten gick kalas..
Tur att ingen såg mig bara :))

Flisan fick

även påskpresenter från mammas goa kollega Eva!

Klänning:



och en stoor påse påskgodis!

Lomma beach t/r

Jag somnade i solen medans M och Flis samlade snäckor..

Sist men inte minst blev det pizzabak med fin bakhjälp :)

Juhupp-nepp

det var inte allergi..
Imorse vaknade jag efter en sömnlös ont-i-huvudet-natt och hade då även ont utanpå pannan. Efter kort överläggning med maken åkte vi ner till jouris innan jobb. Gick jättefort att få komma in till läkaren när man var där så tidigt (stod utanför när de öppnade) och efter en timme var jag ute igen.
Det var alltså inte allergi som jag trott innan utan bihålsinflammation. Lösningen blir att jag ska mumsa pencillin och ta kortisonspray i nosen i en vecka.

Blev konstigt nog sjukt GLAD över beskedet och drabbades av värsta energiboosten!

Efter tre veckors förkylning och sista veckan helt utan att känna smak eller lukt känns detta nämmeligen som en befrielse. Jag vet äntligen vad det är som är fel på mig och nu ska jag bli FRISK!
Det är grejjer det ni.. FRISK ska jag bli :))

Dagen idag har annars spenderats på jobbet precis som igår med finaste kollegan Bea. Har trots att huvet känts som en stor snorfylld bubbla haft jättemys som vanligt. Skulle nästan kunna jobba kvar på jobbet bara för att få träffa Bea på helgerna. Så attans mys har vi det! Känns knappt ens som jobb faktiskt..
Ikväll blir det slapp i soffan för jag har verkligen svinisont i huvudet. Imorgon hoppas jag att att bihålorna blivit lite bättre för då ska här mysas med gamla gamla vännen Kristina som äntligen kommer till Malmö för att hälsa på!
Glad påsk till alla som läser från snorbubblan Schön!

Påskmiddag hos farfar och farmor Lilian

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Egentillverkad påskpresent

fick Flisan igårkväll när fina kompisen Noah tittade förbi på besök!
Fliset blev jätteglad och ville bums imorse när hon vaknade genast titta på sina små påskharar. Med påskpresenten i handen sa hon stolt:
"Så snäll Noah är som köpte den till mig!!"
Förklarade för henne att han nog dessutom gjort den själv men det ville inte riktigt lilla damen lyssna på..
Fin var den iallafall och står nu på hedersplats mitt på köksbordet och glänser :)

Känner..

ett sådant pockande behov av att skriva av mig nu sedan vi kom hem ikväll från utflykten till Kristianstad och Tollarp.
Men faktum är att jag nog inte riktigt vet vad jag ska skriva.. Upplevelsen var kanske inte riktigt som jag förväntat mig kan jag säga såhär i efterhand. Kanske var jag inte riktigt beredd på det som väntade.

Hade förberett mig, laddat i flera dagar och ömsom sett fram emot det hela och ömsom fasat.. Väl framme blev det tomt i huvudet och kroppen stanande. Ville helst av allt bara fly hals över huvud och springa därifrån.

Synen av mamma liggandes hjälplös i sängen med ledsna ögon, sjuk och med slangar överallt var verkligen.. ja jag saknar ord..

Att se någon som man älskar så innerligt så hjälplös och i en situation, som man innerst inne vet om att hon verkligen avskyr, men inte kan påverka gör ont, förfärligt ont.

Flisan hade längtat i flera dagar och blev jätteglad över att se mormor igen. Under tiden vi var där var hon dock mest tyst och verkade inte riktigt veta vad hon skulle tycka.
Väl därifrån haglade frågorna; "Varför är mormor sjuk" "När kommer mormor hem" och hennes små ögon plirade lika förväntansfullt som ifrågasättande på mig. "Varför mamma blir inte mormor frisk"?

Smärta och lycka i ett och samma andetag...
För visst är jag glad över att mamma finns där hon finns. Hon hade lika gärna tagits ifrån oss och redan varit så långt borta. Men nu finns hon ändå kvar. Frisk nog att se oss, leva och andas.

Jag kan ju inget annat än vara tacksam och borde skämmas för att ens tänka tanken att vara otacksam för det som ändå skett.

Förvirring och känslostorm.. jag saknar mamma.. min friska mamma.

Snälla snälla mamma kom tillbaka snart..

Väl framme vid påskmiddagen i Tollarp, efter mormorsbesöket, var Flisan dämpad och ville sitta ensam en lång stund och leka sjukhus med dockorna..
Även en liten Flisa kan behöva slicka sina sår..





Men jag har kommit på..

..varför Vincent växer så mycket..



Någon matar honom i smyg med Pringles!!


Vecka 33

Mysig mammadag

Med försmak vad som komma skall (dock utan bebisskrik ;) vankades det idag då det var dags för tjockisbrunch på Mölledalsgatan. Hade fruktanslöst mys och kul dag men.. piiieh vad trött jag är ikväll! Blev nämligen även långpromenad på stan i eftermiddags vilket fullkomligt tog musten ur mig. Men, det var så värt det!
Fossingarna, vaderna och de gamla kompisarna mr Braxton Hicks tyckte nog att promenaden kanske var aningens lång men jag, Flisan och kompisarna njöt i fulla drag!

Har helt enkelt haft en förbaskat härlig tjockisdag!

Pricken över i-et kom nog ikväll när Flisan och jag promenerade tillbaka till bilen och gick över kanalerna precis just när "Rundan" kom förbi. Flisan tyckte det var så faschinerande med båten som gled fram på vattnet och just då såg styrmannen på båten henne, ropade till de andra och så gott som alla vinkade på lillfisan. Snacka om lycka.. hon nästan hyperventilerade när hon skulle berätta det för pappsen vid middagen ikväll!

En annan helt underbar sak som hänt idag är att jag fått prata med mamma. Provade att ringa på hennes mobil och hon svarade! Pratade hela 5 minuter och mamma kunde berätta lite själv om hur hon hade det. Det var helt fantastiskt och kändes näst intill overkligt..

Imorgon vankas det ultris för lilla Vincent kl 08.00. Fliselisan får inte förlja med eftersom inga barn får komma in i ultraljudssalen. Dessutom, efter ultris, åker jag iväg på vanligt barnmorskebesök. Men sen, efter det, blir det till att hämta upp lillfisen som haft påskkalas på förskolan.

Ska bli så spännande att se Vincent imorgon.. hoppas bara att han ligger bra till så att vi kan få en bild med oss hem på Vincent Harry Varg Schön i 3D! Det hade varit så faschinerande att se vem det är som gömmer sig därinne.

Avslutar med några bilder dagens mysbrunch med fina tjockiskompisarna Lina och Jonna med småbrudarna och tillika blivande storasyrrorna Lilly och TuvaLisa.

Kan avslöja att både Flisan och jag uppskattade besöket MYCKET!

















Mitt lilla liv..

har verkligen varit svajigt de senaste tre veckora. Lycka och sorg har blandats i en enda känslostorm som samtidgt fyllt som tömt hela mig på varenda lilla gnutta energi som funnits. Energidränaget har varit massivt och behovet av att få tanka fullt tank med lyxgasoline har känts påtagligt under den senaste veckan.

Och det är inte bara jag som behövt tanka upp.. Även vårat lilla hem har behövt få sig en påfyllnad av energi både i form av städning och av påfyllnad av kyl och frys. Oron för mamma har helt tagit bort lusten att snoffsa och piffa här hemma för att inte tala om lusten att handla hem mer än det allra nödvändigaste. Något som söndagens "Italienska buffe" bestående av fryspizza och gammal pastarest tydligt visade på..

Idag kändes det dock som att allt vände.. Besked vid lunchtid att mamma inte längre är i behov av någon dialys och/eller syrgas fick energinivåerna i min kropp att hoppa upp några tappra steg. Min förkylning släppte greppet under eftermiddagen och tyngden i huvudet och febersvettningarna försvann. Nu är det bara lite snuva som återstår och det kan man ju leva med!
Själv kände jag även att humöret fick sig en rejäl uppsving under eftermiddagen och jag skrattade allvarligt talat så jag fick rusa in på toaletten mitt under mötet av min fruktasvärt roliga kollega Ludvigs fjant.
Borta var den där ledsna klumpen i magen som hålligt tillbaka och åter var igen känslan av att äntligen kunna tillåta mig att bara skratta och njuta av livet.

På väg till förskolan idag kände jag att det riktigt spratt i kroppen av att få hämta hem min älskade, älskade lillstrumpa. M hånglade jag glatt upp redan när han hämtade upp mig vid jobbet. Kan ju avslöja att han blev ganska förvånad men mycket glad ;)

Lillstrumpan tjöt "mammaaa" när jag kom och fick så mycket beröm av förskolefröknarna om hur lätt, go och gla hon är att ha att göra med. De var dessutom mycket imponerade av hennes aptit som tydligen är enorm just nu.
Väl hemma bubblade orden ur lillstrumpa i en strid ström och hon var på så gott humör att både M och jag bara gick runt och smånjöt. Förskolan var "rolig" och allt som hon berättade om den och kompisarna bara helt fantastiskt. Drog bort litegranna för man får ta henne med en nypa salt den där lilla fröken Schön..

Nu ska jag strax ringa pappa och höra mer med honom hur det gått med mamma idag. Imorgon är jag ledig och vi väntar finbesök av kompisarna Lina och Lilly+ Linamagen till brunch. Kommer att bjudas på mumsig frukostbuffé för att matcha de superlyxbruncherna som jag blivit bjuden på hemma hos dem. Har till och med toppat med färska jordgubbar till efterrätt för att vinna bonuspoäng ;)

Känner mig enormt lättad.. men mest av allt otroligt tacksam. Herregud.. det hade kunnat gå så illa.. och så sitter vi nu här med livet tillbaka igen.

Tacksam är ett vagt ord för hur det känns.. Men det kommer nog dröja innan jag är åter till att ta livet med den klackspark som jag gjort tidigare..

Flisan tränar..

Imorgon är det papsen som hämtar klockan halv fem och då med cykel!



Trostrubbel..

Bä bä vita lamm.. med prutt!

Bä, bä vita lamm
gå på restaurang
Vet du vad han gjorde
kissa under bordet
Då kom polisen
ridande på grisen
som släpte fisen...

 

Leg. spagettifantast!

Snurrar till och med som en riktig italienare!




Promenad!

Blev bara..

en sväng på landet idag och en tur på Nova med milkshake till lillfisen.
Lillfis var sedan så nöjd och glad att hon satt i nya vagnen med benen hängande utanför på var sin sida och sjöng högt för alla som ville, och inte ville, höra:)

Man ska inte..

gråta över spilld mjölk eller vad det nu brukar kallas..
Men ikväll gör det lite ont i hjärtat av att vi inte ska åka upp och vinka på mamma imorgon. Pratade med pappa ikväll och hon är helt enkelt för trött just nu.. orkar inte med besök. Vi är rädda om henne och jag vet att ett besök, eller bara en glimt av Flisan, hade kunnat få hennes hjärta att slå volter. Och några volter vill vi inte se.. inte just nu iallafall..

Istället blir det imorgon till att åka ner och posta ett brev med Flisans teckningar till mormor och kanske även några fina kort på oss alla tre+Vincentmagen.
Hoppas nu bara att hon kan bli lite glad och njuta utan att bli ledsen över det..

Idag har annars dagen gått åt till flyttgubbslunch för ett gäng hungriga flyttnissar. Finaste vännerna Lovisa och Håkan flyttade idag till Lomma och medan M erbjöd sin bärhjälp erbjöd jag mina culinariska färdigheter. Lunchen blev god och det var så KUL att få bjuda alla flyttgubbsen på lunch. Herregud vad de åt!! Och det var så kul att få ansikte på alla som man bara hört om tidigare.
Flisan åt som en häst, först färdigpizza medans mamsen slängde ihopa maten och därefter även en portion pasta carbonara när flyttgubbsen var här.
Min sötnosvän Sofia var även här som personlig assistent och avdukningspersonal innan vi for vidare till Trellehulla för att bli bjudna på mummsig eftermiddagsfika hos ännu en nyinflyttad väninna med pyttebebis.

Hade en underbar dag idag vilket faktiskt fungerat bra som plåster på såren efter det trista beskedet nu ikväll att vi inte kan hälsa på mamma imorgon. Får bara vänta lite till och njuta av att hon faktiskt blivit så mycket bättre redan bara på tio dagar..

Avslutar med några bilder från dagens myspys :)

Goa vänner och en liten Budda


som sagt.. liten budda.. men en otroligt söt sådan!



och en liten sparris efter alla sjukdomar men med en mycket mätt spagettimage :)



och såhär tycker vi om att inte mamma är tillräckligt frisk för att ta emot besök ännu..

Jag har..

precis för första gången pratat med mamma! Ringde pappa nu ikväll och till min stoora förvåning var han i mammas nya rum på infektionskliniken.
Helt oväntat frågade han mamma om hon ville prata med mig.. och det ville hon.

Jag blev för en sekund nästan rädd.. Mamma har funnits i mina tankar, dygnet runt, sedan en dryg vecka tillbaka. Att prata med henne kändes plötsligt nästan overkligt och skrämmande.

Herregud min egen mamma och jag blev rädd..

Jag tror trots allt att det var en ganska adekvat reaktion ändå trots att den just då kändes mycket märklig. Jag ställdes plötsligt ganska oförberedd inför det faktum att jag skulle prata med mamma och för första gången verkligen höra hur illa det var med henne. Kunde inte skjuta det ifrån mig längre utan där fanns hon; livs levande i telefonen.

Mamma fick inte prata så mycket.. jag pratade istället. Kunde inte hejda mig.. Orden rann ur mig som en flod av uppdämnd kärlek som bara legat och tryckt inom mig en hel vecka. Kämpade så för att inte gråta och jag lyckades.. näästan. Mamma grät hörde jag och mest hörde jag "Hej Cilia" och hennes raspiga andning.
Men det var min mamma, hon levde och kunde för fösta gången sedan olyckan prata med mig. Så många tankar som gått fram och tillbaka under den senaste veckan, hur det skulle kunna kännas att äntligen få prata med henne igen. Och så när det hände så ko det ändå mest som en stor chock.

Mamma orkade bara en halv minut och när pappa sa "mamma orkar inte mer nu" svarade jag detsamma" inget jag heller.."

För det var alldeles precis just så det kändes alla underkuvade känslor släpptes lös och kvar vara bara en enorm flod av lättnad, sorg och lycka.

På söndag ska vi åka dit och hälsa på henne, visserligen genom en glasruta, men.. äntligen, och Flisan håller för fullt på att förbereda sig.



Å mitt när man tror..

att man är ok så händer det igen. Total psykbrytskrasch i bilen på väg hem från dagens apoteksrunda med Fliset trallandes i baksätet.
Kör förbi Mobilias nya Burger King då det hörs från baksätet:

"Där var jag med mormor igår och fick juice till min hamburgare" Det fick jag faktiskt av min mormor *stolt*! Min mormor hon älskar mig!

Det fixade inte jag.. snyftade till svar: Ja, hon är verkligen snäll din mormor.. samtidigt som jag höll på att få stanna bilen eftersom vindrutetorkarna dessvärre inte kunde avhjälpa det skyfall som föll ner framför mina ögon.

Hämtade mig iallafall när vi kom hem igen och var mycket tacksam över att jag och Flisan även svischat förbi HM och köpt en ny sparkdräkt till lillebror när vi ändå var på apoteket.
Underskatta inte shoppingens positiva inverkan på mammor med psykbryt..

Tänk om..

man kunde se in till lillebror..



eller.. om lillebror kunde se ut kanske..

Det börjar ..

liksom reda sig i det Schönska hemmet..

Livet börjar så smått komma tillbaka och knacka på dörrren. Vi öppnar glatt på glänt och tittar försiktigt ut. Vågar vi leva på riktigt igen.. vågar vi andas ut och släppa in verkligheten?

Det tar sin tid och jag märker att både M och jag går som på tå, försiktigt försiktigt fram. Det är lite som att vara rädd för glasbitar på golvet. Vi tassar på tå, väntar, tar ett steg till glada för att vi klarat det förra och når små mål på vägen.

Idag orkade jag spontanringa en vän när Flisan sov. Bara en sådan sak, att bara för skojs skull ringa en vän och fnissa åt hela eländet som vi gått igenom. Underbart var det att bara för en stund få låtsas som att allt verkligen var som det skulle igen. Befriande och ofattbart skönt!

Ikväll satte vi oss, hela familjen, vid köksbordet, åt kvällsfika och planerade Valborg i vårt nypåskpyntade hem. Kändes löjligt högtidligt.. M och jag sprang först rundor fram och tillbaka innan vi satte oss ner på riktigt. Jag kissade för femtioelfte gången och M skulle bara fixa några små, högt onödiga, småsaker först.

Anledningen till att det kändes så högtidligt var, dels att det nog kändes för oss båda, som ett klart tecken att allt håller på att återvända till det normala igen. Dels var det första gången det satt tre personer vid bordet som ville vara med och familjeplanera.
Ja faktiskt, lillfis ville minsann också vara med!

Med stora ögon satt hon tyst och observerade oss allvarligt när vi gick igenom listan på samtliga inbjudna.
Ja, hon satt iallafall knäpptyst fram tills namnen Håkan och Lovisa dök upp då hon utbrast med uppspärrade ögon:

- Oooooh Veeeeja kommer!!

Det var liksom hennes inlägg i debatten att vi inte fick glömma hennes favvisgäst som självklart skulle vara med på listan! Hon var så lycklig när vi bekräftade att ja, Vera kommer också, att hon satt och fånlog en lång stund för sig själv :)

När vi sedan kom till matplaneringen var det dags för nästa inlägg. Flisan ville promt bestämma barnmenyn vilket hon givetvis fick.
Korv.. och pasta..
Förvånande..? Nä..
Hela mötet igenom satt lillfis så vuxet tyst och snällt allvarlig på sin plats vid bordet. När M efter en halvtimmes planerande sa;
"Nej nu ska jag gå in och göra mig klar för sängen"
och jag besviket kontrade;
"Meeen vi är ju inte riiktigt färdiga!!" (jag tyckte bara det var så attans mys att sitta tillsammans allihopa..)
Hördes från tripptrappen;
"Jag ska också gå och lägga mig pappa!"

Så där kunde jag ju sitta själv..

Men nej, det gjorde jag såklart inte..

Vad är ett ensamt köksbord mot en varm säng med världens finaste Flisa och M på var sin sida..

Vecka 32





En förkyld treårstrossig Flisa..

och en trettioåttagradig dito mams..
guess who wins..?

Äntäää är det jaaaag iallafall :))

Minsta lilla snedstag, vi snackar klassen "ta potatismos från fel sida av fiskgratängen" orsakar värsta gråtutbrottet.

Då frågar man först nästa gång.. "Hur många millimeter potatismos vill du ha lilla Flisan och från vilken sida önskar mademoiselle att mamsen tar ifrån?"

Alla nöjda och glada.. en stund framöver iallafall ;)

Annars har vi spenderat dagen (iklädd blöja maa de nedrans läskiga stolpilleralvedonen..) med att:

leka med huset..



Påskpynta huset..




Kaffekalas..




syns att Fliset är trött..








Och huggning samt pyntning av påskris!


Nä så fasen heller!

Bloggen (och jag..) pallrar minsann så mycket mer än såhär och nu är bloggen dessutom lösenordsskyddad och säker :))

Fliselisan och jag har idag.. (förutom sista grejjsen hos tandis som idag tog 20 minuter)

byggt..

och lekt!

Finns inget härligare just nu än att sitta och leka rollspel med alla Kittykattenfigurerna och Flisan!

.

.

Att läka tillsammans..

Efter något sådant som hänt oss.. ja det hjälpt så mycket. Att bara ha M runt omkring mig.. att han har funnits brevid när jag brakat ihopa och gråtit. Kunnat ta hand om Flisan, kunnat göra småsaker som att undvika härssmälta av leksaker här hemma..
Ja gud så skönt det varit!

Om man ska se det positivt så tror jag att man lär sig ganska mycket av en sådan här händelse. Man lär om sig själv, hur man reagerar i kris och samtidigt hur man i framtiden kan hjälpa personer som hamnar i liknande situationer.
Att bara finnas till.. Ringa fast man inte orkar prata, skicka sms och visa att man finns där.. Orka lyssna när man bryter ihopa och storgråter i luren utan tveka att lägga på.
Vilken hjälp det ger..
Det som inte hjälpt är att spekulera om framtiden och förklara olika scenarier om hur det kan komma att bli.. Det är bara tärande och fruktansvärt jobbigt att höra.. Det finns INGEN som vet hur utgången av allt detta kommer bli och det finns INGEN som just nu vet hur mamma har det, därför menar jag att det även är helt meningslöst att spekulera i.

Det enda, enligt mig, vettiga att göra är att ta dagen som den kommer och glädjas över de små framsteg som hon gör!

Jag vill fortfarande helst av allt skrika och gråta.. ja nästan slåss av ren frustration. Men det har blvit bättre.. så mycket bättre. Tålamodet finns ju inte riktigt där än kan jag ju säga utan minsta lilla får mig helt ur balans. Hoppas och tror att det ska vända när jag förhoppningsvis slutar vara så jekla förkyld som jag varit sen igår. Längtar nästan tillbaka till jobb och grå vardag igen..

klockan är..

Fyra på natten och jag ligger och huttrar med dubbla täcken.
Undrar varför.. Var precis uppe och drack en osedvanlig mängd påskmust. Mmm muuust I love! Kom på att vi måste köpa in en hel pall att ha stående så vi klarar oss till jul ;)
Satte ikväll lösenord på bloggen men tog bort det igen. Funderar fortfarande..
Men nä.. Om man kanske skulle
försöka sova.. Natti natti..

.

.

.

.

Men lite mer positiv..

info om mamma idag!!
Idag ska de försöka sätta henne upp när hon får sjukgymnastik och för en kort stund koppla bort dialysen. Det är enormt glada nyheter. Hon är, som jag förstår det, inte vaken än. Men det går på rätt håll iallafall och det är obeskrivligt skönt!!

Fick precis

Tokspelet Allan på allt..
Försökte få i Flisan medicinen vilket såklart gick åt skogen. Hur f-n ska man kunna tvinga i en tvååring medicin själv när hon verkligen vägrar. Man mår SKIT av att hålla fast och tvångspressa ner sprutan i halsen på henne samtidigt som hon gallskriker och ser panikslagen ut i ögonen. Jag FIXAR det bara inte! Känns verkligen som övergrepp på henne!
Slutade med att hon, precis som igår, kräktes upp allt på köksgolvet.
Hur fasen klarar alla andra eminenta föräldrar detta moment?? Vad är det som gör att jag inte fixar det.. Jag är VÄRDELÖS på att ge medicin VÄRDELÖS. Kände mest att jag ville gråta själv när jag efteråt låg på golvet och torkade kräks med en otröstlig Flisa brevid.
Undrar verkligen hur alla andra klarar detta.. och vad fasen det är för fel på mig??!

Efter kaoset lade sig lugnet när jag åter bäddadde ner oss i sängen. Olyckligt nog har vi båda 38 i feber idag så vi är nog inte så pigga någon av oss. Min syster ringde mitt i smeten och frågade vad det var som hände. (jag lät nog inte shiny daisy på rösten..) Fick så nog av att låtsas som att allt är så jäkla bra så hon råkade få höra allt precis som det är. Jag är en sjuk blivande tvåbarnsmamma i åttonde månaden med en mamma i respirator som jag inte vet kommer klara sig de två månaderna som återstår innan hon blir mormor igen. Jag har dessutom tillbringat två dagar på akuten med min dotter den senaste veckan samt en dag på joruläkarcentralen igår där det konstaterades att hon inte fick ordentligt med luft. Dessutom har hon inte ätit på en hel vecka, mer än några fåtal skedar joggi, och har verkligen tappat en hel del i vikt.
Orolig och full av arg förtvivaln är liksom bara förnamnet hur jag känner.

Syrran blev nog ganska paff efter min lilla utläggning och ville genast tvinga mig att ta hem Martin. Det ville såklart inte jag och det hela slutade med att jag nästan skällde på henne.
Suck.. det var ju väldigt balaserat och bra gjort av mig..

Kräkset är iallafall upptorkat från köksgolvet nu och vi ligger i sängen alla tre; jag, Fliselisan och Pippi. Har sjukligt dåligt samvete för att jag fick min älskade unge att kräkas upp medicinen. Fast jag vet att jag inte borde så känns det verkligen inte ALLS bra.
Älskar ju min lillstrumpa så det gör ont.. vill absolut aldrig tvinga henne och göra henne förtvivlad och rädd för MIG som är hennes mamma. Jag ska vara trygghet och kärlek inte tvång och övergrepp.
Usch.. varför kan de inte bara göra stolpiller av allt så man slipper dessa hemska, hemska situationer??

Nä nu ska jag krypa ner brevid min älskade lilla hostiga lillskrutta och pussa på henne.
Sen får jag nog ringa syrran..

Ringde sjukhuset

och råkade börja storgråta i stackars Jörgen-sjuksköterskas öra.. Mamma har börjat titta upp och vakna!!!

Kan inte nog säga det..

Tack och lov att man har så fina vänner..

Idag vaknade jag och kom upp till en Flisa som inte orkade gå och som hostade konstant. Efter att ha försökt ge henne frukost som hon inte kunde få ner och jag såg att hon verkade ha svårt att andas fick jag totalsläpp. Gick raka vägen in till M och sa NU åker vi!
Åkte omedelbart ner till jourläkarcentralen där det konstaterades att lillFlis inte syresatte sig som hon skulle. I med luftrörsvidgande i barnet och sen fick hon andas in ventulin från en stor maskin (som såg ut lite som en puffande, pysande syrgasmaskmaskin med tankar och vattenånga) i omgångar.

Flisan grät och tyckte altt var otroligt obehagligt. Jag och M, som verkligen har svårt att tvinga henne, fick hålla fast henne i järngrepp för att kunna hålla henne still så att sjuksköterskan fick i henne all medicin.

Några timmar senare gjordes nya tester med bättre resultat än de första och vi kunde åka hem.

Väl hemma skulle vi få i henne ny medicin och efter ytterligare en kamp och där vi vi till slut fick hålla fast och tvinga ner medicinen i halsen på henne kräktes hon upp allt av ren rädsla/obehag.

Just där och då ville jag bara fly bort från allt och försvinna.. låångt låångt bort.. Blev så upprörd att jag fick sammandragningar i hästklass och fick sätta mig ner och bara profylaxandas en bra stund.

Sen gjorde jag det som kändes som det enda rätta.. Jag gjorde som i "Vem vill bli miljonär" när det krisar.. Jag ringde en vän!

Vänne  ställde upp två mindre en en millisekund och hämtade upp innan vi drog iväg på en mysig eftermiddagsshoppingtur. Tog ett tag innan jag vaknade ur min dvala.. ja det kändes lite så.. Var så jekla långt nere på botten att det dröjde en timme innan jag vaknade upp och började känna mig levande igen.
Shopping på ILVA följdes av shopping på IKEA och den mest meningslösa shoppingkorgen ever.. 6 gula stora glasfat, ett fuskskinn och en glasflaska till sommarens hemmalagade grillketchup..

Väl hemma igen möttes jag av en konstant hostande vitblek Flisa. Hon var iallafall överlycklig att ha mamma hemma igen och jag kände att jag orkade med igen.

Nu sover min underbara lilla älskling djupt brevid mig efter att ha legat inbäddad i min famn och nosat på mig till hon somnade. Tänk att jag är hennes mamma.. som kan få henne så trygg..  

Ett break från verkligheten med massa fniss, fina omtänksamma sms och telefonsamtal gör att det hela känns uthärdligt igen.. Man brukar säga att i nöden prövas vännen och just nu är jag så benägen att hålla med.. Älskade vänner som stlttar och finns där.. Jag är så tacksam över att ni finns...

Tidigare i eftermiddags nytankad med luftrörsvidgande Ventulin och presenter från de underbara sjuksköterskorna.. Ett helt paket kex, plåster till dockorna, plasthandskar och två klistermärken.. rikedomar för en liten tvååring!



Efter en liten stund orkade Flisan till och med åka rutschbana en gång!



En väldigt trött Flisa hemma igen äter det enda hon kan få ner just nu barnmat direkt från burk..



Men trots att vi är här finns allas våra tankar och hjärtan fortfarande hos mormor..

Teletubbie :))



Ilsk Teletubbie

Lördagsbus :)



Teater och en vandrande disktrasa

Gjorde ett tappert försök att vara social och åkte hem till våra slitvargar till vänner för att lämna några flyttmuffins och säga hej. Tanken var god.. tänkte bara prata lite och vara social i tre minuter innan vi åkte vidare.. men det gick inte riktigt som jag hade tänkt.. Slutade med att jag grät och lämnade huset med tårarna rinnande. Ganska misslyckat socialt trevligt besök alltså..

Fortsatte lite smått skamsen ner till biblan för att gå på teaterna "Trädet" med Flisan.
Flisan äälskar teater och satt som förtrollad i stolen genom hela föreställningen.
Var riktigt spännande att sitta och titta på alla barnens olika reaktioner under föreställningen. Kunde utkristallisera två solklara typer. Något mellanting tycktes inte existera. Typ ett var med som tusan under föreställningen, sjöng med och ropade när sagofén Isadora frågade den unga publiken om något. Typ två satt tysta och var helt förtrollade av det som skedde på sen. Blinkade knappt av ren skär spänning.
Flisan tillhörde förstås typ 2 och var som väckt ur en förtrollning när vi slutligen skulle gå hem :)

Efter teater passade vi på att gå in och läsa saga i träbåtarna på barnavdelningen, välja ut och låna ett gäng böcker och sist välja ut tre filmer att ta med hem. Flisan var överförtjust över besöket och äälskar biblioteket. Vi hann knappt hem innan hon kallt konstaterade att hon ville åka dit igen meddetsamma!

Efter lite fusk halvfabrikats "Massaman" med kyckling gick luften ur mig och jag har fortfarande inte hittat den. Har SOVIT i två timmar på sängen och känner att jag skulle kunna sova en evighet till Är bara helt utpumpad och slut både fysiskt och psykiskt. Känner mig lite lik en urvattnad disktrasa..

Flisan och M ligger på soffan och läser böcker tillsammans så jag tror jag ska masa mig in och mysa ner mig med dem.. somnar jag så somnar jag..

Sagofén Isadora in action


Förtrollad Flisa


Herregud..

Jag börjar känna mig desperat.
Klarade dagen igår jättebra men när det blev kväll pratade jag med båda Linn och pappa som båda kändes som att de tappat en del av modet. Mammas utveckling går inte framåt som den ska och hopplösheten har nog drabbats oss allihopa. Tanken att det kanske går har trots kamp emot förbytts mot en stark känsla att vi kan komma att förlora henne.

Jag vet inte vart jag riktigt ska ta vägen med den känslan..

All sorg, rädsla och desperation bara växer och varje knäpp i huset får mig att hoppa till av skräck över att det kan vara telefonen med negativa besked.

Det faktum att jag är höggravid gör inte saken bättre. Ett faktum som jag nog hittills försökt skjuta ifrån mig så mycket som möjligt men som nu börjar komma ikapp. Jag vet bara inte hur det kommer bli.. såklart..
Har av naturen, och min fantastiska positiva mamma, tack och lov fått en ganska positiv livssyn och tror innerst inne att allt kommer bli bra hur det än går. Men rädslan är stor och skräcken om hur det kommer påverka mig om det som inte får hände händer. Kommer Vincents första tid präglas av lika mycket sorg som glädje? Jag vill inte ha det så.. jag vill njyta av mitt underbara fantastiska barn utan att samtidigt må dåligt.
Någonting jag INTE är orolig över är att jag inte kommer att kunna ta till mig Vincent eller ge honom tillräckligt med positiv uppmärksamhet. Det VET jag med mig själv att jag kommer. Men ändå finns rädslan där att inte få lov att njuta hela vägen av min älskade lilla plutt.
Har fattat ett beslut som jag tagit lite ovanför mitt eget huvud. Om ifall att det värsta skulle hända ska jag, mot min egen vilja, söka någon form av samtalsstöd. Inte för att jag tror att jag måste ha det utan för att jag ttror att om något liknande hade hänt någon av mina älskade vänner hade jag absolut rekommenderat dem att göra detsamma.
Vet inte var, inte hur, men jag vet att det inte kommer skada utan bara hjälpa mig att läka. För det kommer bli ett ofantligt stort sår efter mamma.. ofantligt stort..

Kvällens show part 2

Kvällens show!

M skulle natta Flis..

och såhär gick det:



Vi åkte

på utflykt.. trots att Flisan fortfarande är ganska rejält trött efter magsjukan. Kändes som att vi behövde komma ut en runda och bara röra på oss. Så fort vi satte på oss kläder ropade Flisan:

"Naaaj, jag vill inte åka till doktorn!!"

Kan ju inte klandra henne. De senaste dagarna har ju utflykterna mestadels handlat om doktorer och tandläkare vilket inte är de roligaste utflykterna. Denna utflykt blev mycket trevlig dock!
Handlade nya kläder till lillebror som vi redan tittat och valt ut tillsammans via hemsidan. Blev ofantligt nöjd!

Men det bästa med hela utflykten var nog att vi skrattade igen..  och för en liten stund kändes nästan allt som vanligt igen..

Ikväll ska vi göra absolut ingenting. Igår fixade jag kvällsmat till två kvällar vilket känns väldans skönt. Har ingen riktig lust och ork att laga en massa mat för tillfället. Får se när lillFliset somnar men jag och M har långtgående planer på att gå och lägga oss tidigt och ligga och hålla lite om varandra framför en bra film ikväll. Hade varit härligt.
Vill ni se kläderna? Klart ni vill, ni har inget val ;)
Lillfisan krävde att få vara med på bilden och ställde fint upp sig och drog på sig värsta bästa fotoleendet..



Flisan piggare!

Efter påbörjad rotfyllning av tanden, som även tömdes på var, väntade mysfrukost!







Japp..

en olycka kommer sällan ensam..
Fru tandläkarskräkck är på väg till tandis efter en sömnlös natt. Tanden "the tand" som jag haft problem med de senaste åren har såklart vaknat till liv, just nu, och gjort ohyggligt ont hela natten. Har fått akuttid nu kvart över nio.. Flisan åt ett fjärdedels hamburgerbröd inatt när vi var uppe mellan 3 och 5. Måste ändå se det som ett framsteg!

Ja.. rapporterar när vi kommer hem. Det absurda är att jag är så less på allting så jag inte ens är rädd för tandäkaren just nu.

Tiden

lunkar vidare och jag fortsätter ventilera mig här..
Pappa ringde precis och vi har pratat i tjugo minuter. Tjugo över tio är inte en vanlig tid för min pappa att ringa men det var inte min vanliga pappa i luren heller.
Han hade lugnat sig och lät mycket mer samlad än han gjort de senaste dygnet. Han berättade vad som hänt med mamma. Vad det var som gått tok och bara de att få klart besked vad det var kändes lite avlastande på något vis.

Mamma hade haft streptokoker, sådana som orsakar halsfluss, i kroppen och de hade angripit hennes organ när hon inte gick iväg till läkare och fick penicillin. Till slut slogs immunförsvaret ut och hon drabbades av blodförgiftning.

Nu är vi vid punkten att narkosen håller på att gå ur hennes kropp vilket tar tre dagar. På söndag bör hon förhoppningsvis vakna om allt går som det ska. Problemet är bara att hon drabbades av två hjärtstillestånd igår vilket gjorde att hon inte hade cirkulation i kroppen. Det är med andra ord omöjligt att säga vilka skador hon fått på grund av detta. Organen kommer enligt läkaren att reparera sig själv men frågan är om hon har fått några skador på hjärnan. Ingenkan säga utan det är bara att vänta tills på söndag om hon vaknar och då i vilket skick hon är i.

Nu blev jag tom igen.. tom på energi.. så rädd.. så rädd..

Till helgen

..vet vi om mamma kommer klara sig. Det är snart men ändå en oändligt lång tid kvar..

Tankarna fortsätter snurra om mamma. Minnen från när jag var liten poppar fram och tårarna rinner.. Mamma i nattlinne i sängen.. helgmys.. Vi leker lejon och gömmer oss i tältet undet täcket. Söndagar framför tv'n med hela familjen, vi får vara uppe för länge och mamma gör smörgåsar med överbliven kyckling till middag. Jag får specialsmörgås med ögon och ligger i mammas knä till jag somnar.

Det gör så ont.,. det gör så ohyggligt ont att vänta..

Den lilla..

positiva utveckling som man såg hos mamma i förmiddags har avstannat. Själva har vi precis kommit hem från akuten med kisspåsar (visste inte ens att det fanns något som hette så..) och en instruktion att peta i Flisan en dl vätska i timmen. Går det inte ska vi ta i och tvinga henne. Jäkla jubelidiot tänkte jag när sköterskan sa det..
Man tvingar banne mig inte en Flisa att dricka. Hon spottar ut!
Orkade inte gräla utan bara nickade. Kisspåsarna är till för att se till så hon kissar eftersom det är svårt att avgöra när vi byter blöja så ofta. Har räknat till 18 katastrofdiarréblöjor 9-17 idag så då kanske ni förstår..
Kissar hon inte blir det att åka tillbaka igen.

M går runt och försöker peppa mig och säga att jag klarar dethär så bra. Vet inte vad jag ska svara..
Taktiken jag använder är total förträngning i den mån det är möjligt. Försöker och försöker och lyckas hyfsat genom att hela tiden vara igång och göra saker. Tyvärr fungerar det inte lika bra när jag hela tiden tycks springa på saker som påminner mig om mamma. Plötsligt hittar jag mig själv storgråtande på golvet i en liten hög och får stålsätta mig själv för att lugna mig och resa mig upp igen.

Vill inte ha dethär livet längre. Vill försvinna långt långt bort och komma tillbaka när allt är som vanligt igen..

tom

på allt.. kanske framförallt tom på ork..

Flisan har inte blivit bättre utan nästan tvärt om. Kräkningarna har slutat men ersatts av värsta diarren jag varit med om. Flisan är helt slut och ligger bara blek som ett lakan och orkar knappt stå på benen. Det positiva är att hon dricker och det får vi vara glada för. Benen ser ut som små pinnar och hon är märkbart tunnare.
hon  ligger mest och gnyr och ropar efter mig så fort jag går en meter ifrån henne medans magen låter som en orkan. Stackars stackars liten..

Mamma ligger fortfarande kvar i respiratorn och vi har inte fått några nya positiva besked från läkaren. Bara att ta en timme i taget. Börjar dock känna att min ork börjar ta slut.. Vet inte riktigt vart jag ska bli av längre. Timmarna går och jag skulle bara vilja skrika rakt ut av ren desperation och frustration av att inte kunna göra något.

När Flisan somnade om imorse flydde jag fältet bara för att få en stund ensam. Var nere en runda och handlade till Flisan allt ALLT som jag bara kunde tänka mig att hon kunde få i sig. Både vad gäller mat och dryck. Väl hemma igen slutade det med ett bett på en bulle, ett bett på en piggelin och några klunkar jordgubbsfestis. Frutansvärt oroande och frustrerande.

Just nu tror jag att det som får mig att stå upp på benen själv är alla de fina sms jag får från nära och kära. Tänk vad de betyder mycket när man är nere på botten. Hade det inte varit för dem, och så klart för att jag måste klara mig för mina barn, hade jag nog inte velat vara med längre.
Ja jag vet det låter hårt och allvarligt men det är precis så som det känns..

Något av det svåraste just nu är att jag inte kan förstå hur jag ska klara mig utan min mamma. Hon är den finaste mest omtänksmama mamma som finns att få och hon har varit ett sådant fantastiskt stöd för mig genom hela livet.

Bara tanken på att klara att leva utan henne känns otänkbar.

Mamma och jag har våra "dagliga samtal", som vi lite fnissigt brukar kalla dem, som kan vara allt mellan 1 minut till en timme. Allt efter behov.. men vi hörs och om vi inte gör det får jag alltid ett sms att hon tänker på mig.
Mamma är inte bara mamma utan en av mina bästa vänner som jag kan skratta så jag gråter med. Gråta hos och bara vara 100% med.

Nej nu försvinner datorskärmen i en dimma av tårar. Klara inte av att skriva mera. Ska försöka lägga mig och sova lite för det blev inte mycket sömn inatt.

pratade nyss med pappa..

Han och min syster åker hem nu. Läkaren kan inte ge några besked utan vi får ta det timma för timma..
Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit såhär rädd..

Snälla mamma klara dig..

det finns..

gånger i livet när man nästan inte vill vara med längre. När man vill lägga sig längst in i ett hörn, kura ihopa sig och bara gråta. De dagarna är som tur var inte många men man minns dem långt långt fram i framtiden.
Idag är en sådan dag. En dag som kommer gå till min personliga historia som en av de allra värsta jag någonsin upplevt.
Natten inatt kräktes Flisan fler gånger än jag bara kunde räkna till. Vi hjälptes åt fram tills tre men sedan skickade jag in M i extrarummet eftersom det var han som skulle arbeta idag. Själv kämpade jag på resten av natten tills jag gick upp vid åtta. Hade bara fått i mig kaffe när min pappa ringer. Det är tyst i luren efter att han sagt att det är pappa. Efter sekunder som känns som en evighet börjar pappa gråta och berättar att mamma och han är på sjukhus. Mamma har drabbats av en multibacteriell infektion och fått blodförgiftning. Han har suttit ensam utanför sjukhussalen i två timmar och väntat och vet inget mer. Han tror.. och så börjar han gråta igen att allt ska bli bra.
Jag blir kall.. iskall och kan inte gråta. Hela världen stannar och jag känner hur desperationen växer i kroppen.

Lägger på luren och det är knäpptyst i lägenheten. Väggarna växer och jag går runt runt. Ringer min syster och berättar, hon åker direkt till sjukhuset. Jag kan inte åka.. kräksjuka är det sista mamma behöver just nu.

Nu väntar vi bara. Mamma har haft två hjärtstillestånd, hennes njurar är utslagna och hon är nedsövd och ligger i respirator. Det är mycket allvarligt och ja.. mer kan de inte säga..

Vi tar oss igenom, vet inte hur men livet har rasat som ett korthus och jag vet inte alls hur jag ska reda ut dethär. Ni som läser, tänk på oss och tänk positiva tankar för vår skull.

Vi väntar..

Totalt utslagen..

Efter en intensiv dag på jobbet började jag vid fyra plocka undan när min kollega ropade. "Cicciii, det är Flisans dagis i telefon"
Jag sprang in med andan i halsen. Vad hade hänt.. isch första gången de ringer en på jobbet blir man allt lite orolig.
Flisans fröken Linda berättade att Flisan kräkts två gånger och att hon inte alls verkade må bra. Hon trodde inte att det var någon fara med henne men det gick maginfluensa så det kunde ju vara det.

Jag ringde M bums som kom så fort han kunde. Väl inne i entré på förskolan möter oss en glad liten Flisa, ensam på avdelningen med en styck fröken Linda... I NATTLINNE!

Fröken fnissar och Flisan (till vår stora förvåning) fnissar när fröken berättar att Flisan just kräkt ner hela henne. (därav den underliga klädseln..) Flisan springer runt i väldans omatchande kläder, enbart kofta, plyschbyxor och nalletossor på fossingarna och verkar hur pigg som helst. Men skenet bedrar.. Väl ute i bilen sjunker hon dock ihopa som en påse nötter och bleknar efter bara några minuter.

En mycket snabb runda till posten, för att hämta ut vår fina syskonvagn som kom redan idag, senare vill vi alla bara åka hem. Flisan är gråvit och hostar myycket misstänkt.
På frågan hur hon mår svarar hon "inte bra" och det syns.. Jag har "kräkhosta" konstaterar hon kallt och vi är benägna att hålla med henne. Diagnos "kräkhosta" är just precis vad det är!

Tre timmar senare har jag gått igenom tre klädbyten, fyra duschar och tvättmaskinen cirklar full. Kräksjuka de luxe blinkar i neongrönt och nu väntar jag bara på när det ska börja för mig.
Isch.. jag är ju ganska mottaglig för tillfället och verkar ha lätt att drabbas av kräkis så ja.. Jag inser att det nog kommer.. snart..

Måste ändå berömma min lilla Flisa som verkligen jobbade hårt för att förvarna när det var kräkhosta på g och lyckades faktiskt träffa hinken de flesta gångerna!
Nu ligger hon helt utslagen på sängen efter att ha legat och gnytt en timme i mammas famn.. därav alla mina klädbyten..

Imorgon är det jag som stannar hemma och premiärvabbar för första gången i mitt liv. Tänk sicken dag det varit.. blir nog en tidig kväll ikväll..

Avslutar med det finaste som finns.. min lilla Flisa!

Cicci, bloggare, blivande tvåbarnsmor och terroristexpert med inriktning på trotsiga tvååringar

Låg och funderade inatt på en gammal barndomskompis till mig. Kompisen i fråga är författare och har värsta mest spännande livet med jobb som terroristexpert på en internationell organisation i Europa. Anledningen att jag började fundera var att kompis nyligen gjort raketkarriär i sitt författarskap och satt i tv4’s tv soffa och intervjuades under helgen.

Låg och tänkte på frågorna och plötsligt kom jag på att det inte bara var en internationella terroristexpert som kunde besvara dem..

Plötsligt satt JAG i tv-soffan och glänste. Cicci, bloggare, blivande tvåbarnsmor och terroristexpert med inriktning på trotsiga tvååringar.


Reportern Ja, välkommen hit Cicci, ser att du gjort raketkarriär både i ditt familjeliv och ditt bloggande. Två kids på mindre än tre år kan väl ändå räknas som en prestation, Grattis kanske jag ska säga!
Cicci: Tack tack vi var ju två om det och det var faktiskt inte så svårt, behöver kanske inte gå närmare in på den biten *rodnar*.


Reporten *höh* Näe.. det kanske vi inte ska. Men Cicci ditt bloggande.. frågan som vi alla ställer oss. Hur i hela världen hinner du med??



Cicci: Jo, det handlar ju såklart om prioriteringar och i mitt fall så väljer jag att prioritera bort nutidskunskapen. Frågar du mig om vad som händer i världen just nu kan jag glatt erkänna att jag är totalt Rudis. Jag har däremot blivit en stjärna på att sjunga ”Rorri racerbilsången på både danska, svenska OCH norska!


Reportern: Jaha.. det var ju spännande kanske kan man få höra en bit..?

Cicci: Nä

Reportern: Nehej.., då går vi väl raskt vidare till nästa ämne. Nämligen din gedigna kunskap om terrorism med inriktning på trots. Hur arbetar du aktivt med detta i din vardag Cicci?


Cicci: Ja, vi har valt att helt enkelt mycket nogsamt följa den idag befintliga lagen om straff för terroristbrott hemma. Genom detta arbete har vi lyckats genomdriva en bra struktur i hemmet och kunnat motverka de tidigare terroristutbrott som förekom.


Reportern: Kan du kanske lite snabbt i korta drag förklara hur lagen ser ut och används hemma hos er?


Cicci: Självklart! I lagen (2003:148) om straff för terroristbrott finns bestämmelser om vilka gärningar som kan utgöra terroristbrott och påföljderna för den som döms för terroristbrott. De gärningar som kan utgöra terroristbrott är bland annat matvägran, total ignorans vid samtal med vårdnadshavare, grovt kast av medelstor/större föda, trotsurinering på golv, olaga ägodelstillhörighetsberövande, grov skadegörelse av dylik, ringa kast av liten katt och grovt kast av liten katt, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och grovt sabotage, kapning av otillåten tillhörighet och bil- eller vagnssabotage, datorsabotage samt spridande av klibbig dryck eller dylik klibbig vara. (En fullständig uppräkning finns i lagens 3 §.)

En person som begår någon av de gärningar som räknas upp i lagen kan dömas för terroristbrott om gärningen allvarligt kan skada irritera målsman och avsikten med gärningen är att

  • injaga allvarlig fruktan hos en målsman/målsmän samt i familjen befintlig katt
  • otillbörligen tvinga målsman/målsmän att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller
  • allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande den konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturen i familjen

Straffet för terroristbrott är godisförbud fyra och högst arton dagar, eller på livstid. Om brottet är mindre grovt är straffet totalt Pippiförbud mellan 1-4 dygn.

Åå

idag gick de jeklans syskonvagnarna mig på nerverna!

Efter att ha väntat en hel vecka på att få hämta vår syskonvagn fick vi imorse beskedet att den var stulen!! Yea right...
Det beskedet mottogs dessutom i bilen efter att ha stressätit frukost och klätt på hela familjen i 150.
Usch vad sur jag blev och ringde desperat på alla Phil & Teds syskonvagnar som fanns att tillgå på blocket. Fanns såklart bara skräp och den vettigaste kostade 6000 vilket är mycket för en begagnad vagn.!

Halv tolv rullade tack och lov fina familjen Vera in på lunch och humöret gick från tåhöjd till toppnivå. Flickorna hade urmys trots att Flisan mitt i kalajset drabbades av akut magsjuka.. Som det brukar vara alltså.. inget kalajs utan någon form av sjuka ;) Lillfis repade sig dock snabbt och fick en välbehövd låång sovstund i bilen när vi körde på eftermiddagsutflykt.

Väl hemma gick jag in en sista gång på Blocket för att snabbkika. Och vad skådade mitt norra öga om inte en NY annons från en butik som sålde NYA vagnar INKL syskonsits för bara en tusenlapp mer än vad vi skulle gett för den begagnade "stulna" vagnen.

Tjohooo!

Vagnen är nu inköpt och hela familjen drar en lättnadens suck!
Här kommer lite bilder från eftermiddagsutflykten som blev succé för lillfis som utrustades med ett par sprillans nya solbrillor och (äntligen ) en äkta bultbräda! :))










Vååår!

Femton grader i luften och strålande sol i eftermiddags. Underbart!
Hemma i casa Schönisa har det varit fullt ös med kalajs numero dos. Fint väder, allmänt lyckad middag och mycket lyckade födelsedagspresenter gjorde dagen till en succé!

Flisan och Ola hade hur kul som helst och busade som tokar båda två. Till allas stora glädje uteblev grälen och de hade bara kul ihopa.
Dagen avslutades på lekplatsen i solen och för första gången iår kändes det verkligen som vår i luften!

Flisan satte rekord i helstekt fläskkotlettätning
men.. bulgursallad och tsatsiki var ju ingen favvis..

mystomtar

lik sin mams?

Sötaste butiksbiträdet i stada!

Farmor och farfar :)

BusFlisan

Sälja lite fantomenkaka för:

ett två tre åtta och femtio..



RSS 2.0