Hemmahoods..
Det är ändå något speciellt att komma hem till sin hemstad. Även om det med åren har blivit allt fler platser som man kallar hemma så är och förblir det barndomshemmet i Kristianstad som ligger mig närmast. Igår var jag och Vinnepinnen ute och promenerade en lång runda med vagnen. Promenaden gick längs med min gamla skolväg och vidare bort förbi min moster och ner till min allra första egna lägenhet på det ruggiga området Österäng. Min tanke var att Vincent skulle somna i vagnen men den tanken delade jag dessvärre inte med honom. Vincent låg istället och nyfiket sneglade sig omkring med halvöppna ögon och tyckte att ankorna i kanalen var alltför intressanta för att ersätta med drömmarnas värld.
Det nästan knep i magen när vi strosade i solen längs med memory lane.
Dofterna, gruset som knastrade, träden som prasslade och som jag gått förbi tusen och åter tusen gånger förr berörde mig ända in i hjärtat. Tankarna svindlade och jag flög iväg bakåt i tiden. Cykelturer till golfbanan som tioåring, som nittonåring på väg till min första lägenhet, som barn hem till moster Agneta och kusin Hans... Sena nätter under tonåren med pirrande känslor utanpå kroppen på väg hem från fest.. Tillbaka i tiden igen till bästis Annika och jag när vi bubblande cyklade till högstadiet tillsammans på just denna vägen varje morgon..
Tankarna svindlade och det kändes som att jag gjorde en tidsresa där jag gick med min lille son i vagnen.
Känslorna och minnena kom tillbaka och väl hemma igen kände jag mig tyst, tankfull och trött.
Så mycket som har hänt under alla år i Kristianstad och så mycket minnen som finns kvar där inne redo att bubbla upp och beröra.
Tittade på Vincent i vagnen och kände plötsligt en enorm tacksamhet över att ha hamnat just där som jag befinner mig idag. Tänk om jag hade vetat.. tänk om jag gjort något annat val.. Vad jag är tacksam över allt jag har..