vikten av att prata ut
Lustigt hur mycket det kan betyda att bara sätta sig ner och prata ibland. Igårkväll hade M och jag en helt ljuvlig kväll bara vi två. Eller tja de små småfisarna var ju förstås också med, så småningom i sovande tillstånd, och M och jag fick tid att bara.. prata..
Vi tycker båda att det här med husbygge och allt vad det innebär och inneburit är och har varit en härlig resa. Men ibland såhär mitt ute i ödemarken kanske man ibland känner ett stygn av hemlängtan lite då och då. Hem till ett hem där allt är i ordning och där alla rutiner sitter som en smäck.
Igår fick vi chansen att sätta oss ner och prata om det här. Hur det egentligen känns innerst inne mitt i flyttkaoset. Hur det känns att gräva i sopsäckar och flyttkartonger så fort vi behöver något och känna att man är precis mitt i en process som kommer dra ut minst ett halvår till. För att inte tala om år innan vi riktigt är på plats.
Det var lite befriande att få prata ut om allt och i morse vaknade jag med en enorm lättnadskänsla i kroppen. En känsla av att inte vara ensam om mina känslor och tankar utan att vi faktiskt är två på banan som kan stötta varandra när hemlängtan börjar knipa lite.
Vi var uppe till två inatt jag och maken vilket borde innebära att vi är trötta idag. Men inte det minsta istället pigga, lyckliga och lite fånigt nykära. För som jag älskar min man.. Det är baske mig sann kärlek det vi har!
Vi tycker båda att det här med husbygge och allt vad det innebär och inneburit är och har varit en härlig resa. Men ibland såhär mitt ute i ödemarken kanske man ibland känner ett stygn av hemlängtan lite då och då. Hem till ett hem där allt är i ordning och där alla rutiner sitter som en smäck.
Igår fick vi chansen att sätta oss ner och prata om det här. Hur det egentligen känns innerst inne mitt i flyttkaoset. Hur det känns att gräva i sopsäckar och flyttkartonger så fort vi behöver något och känna att man är precis mitt i en process som kommer dra ut minst ett halvår till. För att inte tala om år innan vi riktigt är på plats.
Det var lite befriande att få prata ut om allt och i morse vaknade jag med en enorm lättnadskänsla i kroppen. En känsla av att inte vara ensam om mina känslor och tankar utan att vi faktiskt är två på banan som kan stötta varandra när hemlängtan börjar knipa lite.
Vi var uppe till två inatt jag och maken vilket borde innebära att vi är trötta idag. Men inte det minsta istället pigga, lyckliga och lite fånigt nykära. För som jag älskar min man.. Det är baske mig sann kärlek det vi har!