vändning
Tassade försiktigt in och satte på kaffe.. inga sammandragningar.. duschade.. gjorde frukost.. inga sammadragningar..
Hann ända in till toktumlaren innan det tog stopp och glad var jag för det som glatt kunde låta all trist tvätt ligga och istället gosa in mig med F i sängen i lugn och ro.
Näe.. skämt och sido det var inte alls kul att sammandragningarna fanns kvar! Men helt underbart att kunna röra sig en bra stund iallafall utan att det krampade i magen.
Dagen gick och älskade syrran kom på besök vid tiosnåret. Gjorde lunch ihopa och myste en massa i sängen alla fyra. PytteMolly, F, jag och syrris. Syrris, som bor en bit bort, åker mer än gärna till IKEA när hon är här på visit så jag behövde inte fråga mer än en gång innan hon sa ja att åka dit och dricka kaffe. Funkade kanonas och det var så SKÖNT att komma ut och få lite luft och se lite människor igen. Syrran tjongade ner F i en kundvagn och hängde mig över styret. In i hissen, upp på andra våningen och parkerade mig i en stol på barnavdelningen medans hon gick och shoppade loss. Jag och F satt och hade låtsaskaffekalas och hur trevligt som helst under tiden. En halvtimma senare kom syrran (som sprungit och frågat om smakråd under tiden) slutligen tillbaks och hämtade upp mig och lillfisen igen.
Sjönk ner i de sköna skinnsofforna med Molly medans syrris och F gick och handlade fika. Njöt nästan för en millisekund av att vara smått handikapad för när får man sådan service annars i livet?
Blev en låång fika innan jag puttades ut till hissen som tog oss ner till utgången igen. Då hade jag ont men var sjukt toknöjd över att få ha kommit ut en sväng!
Ikväll märker jag av en klar förbättring. Trycket nedåt har näst intill försvunnit och jag har bara sammandragningar om jag busar till det och knatar runt för mycket.
Har sysselsatt mig ikväll med att pyssla ihopa mina tygtavlor som fått nytt grönt fint vårtyg och tusen och åter tusen knappnålar i sig.
Snacka om att känna sig som en riktig hemmafru när man sitter och pysslar med knappnålarna i högsta hugg, magen i vädret och håret en en fultoffs..
Hann med att fundera en del där jag satt ikväll och småsvor åt frigolittavlorna.. Funderade en hel del på Harry i magen och insåg det faktum att jag under de dagar som gått sedan i söndags kväll näst intill stängt av mina känslor och tankar på honom. Har varit så fruktansvärt rädd att mista honom att jag helt enkelt inte klarat av känslan av hur mycket jag redan älskar honom..
Ikväll vågade tankarna och känslorna komma tillbaka och det gjorde nästan ont att erkänna för mig själv vad jag gjort. Funderade lite på om det inte är så att det är en försvarsmekanism som utlöses som man inte kan styra om man inte verkligen bestämmer sig för det. En försvarsmekanism för att stänga av och skydda mamman så att hennes liv kan fortsätta om det outtalbara inträffar. Det viktiga är ju att livet går vidare och att förmågan att ta hand om de barn som redan finns fungerar som den ska..
Usch där blev jag djup..
Är iallafall lättad över att det nu verkar som att det hela vänt och att jag är på bättringsvägen.
Och Harry.. jag älskar dig..