tom
Flisan har inte blivit bättre utan nästan tvärt om. Kräkningarna har slutat men ersatts av värsta diarren jag varit med om. Flisan är helt slut och ligger bara blek som ett lakan och orkar knappt stå på benen. Det positiva är att hon dricker och det får vi vara glada för. Benen ser ut som små pinnar och hon är märkbart tunnare.
hon ligger mest och gnyr och ropar efter mig så fort jag går en meter ifrån henne medans magen låter som en orkan. Stackars stackars liten..
Mamma ligger fortfarande kvar i respiratorn och vi har inte fått några nya positiva besked från läkaren. Bara att ta en timme i taget. Börjar dock känna att min ork börjar ta slut.. Vet inte riktigt vart jag ska bli av längre. Timmarna går och jag skulle bara vilja skrika rakt ut av ren desperation och frustration av att inte kunna göra något.
När Flisan somnade om imorse flydde jag fältet bara för att få en stund ensam. Var nere en runda och handlade till Flisan allt ALLT som jag bara kunde tänka mig att hon kunde få i sig. Både vad gäller mat och dryck. Väl hemma igen slutade det med ett bett på en bulle, ett bett på en piggelin och några klunkar jordgubbsfestis. Frutansvärt oroande och frustrerande.
Just nu tror jag att det som får mig att stå upp på benen själv är alla de fina sms jag får från nära och kära. Tänk vad de betyder mycket när man är nere på botten. Hade det inte varit för dem, och så klart för att jag måste klara mig för mina barn, hade jag nog inte velat vara med längre.
Ja jag vet det låter hårt och allvarligt men det är precis så som det känns..
Något av det svåraste just nu är att jag inte kan förstå hur jag ska klara mig utan min mamma. Hon är den finaste mest omtänksmama mamma som finns att få och hon har varit ett sådant fantastiskt stöd för mig genom hela livet.
Bara tanken på att klara att leva utan henne känns otänkbar.
Mamma och jag har våra "dagliga samtal", som vi lite fnissigt brukar kalla dem, som kan vara allt mellan 1 minut till en timme. Allt efter behov.. men vi hörs och om vi inte gör det får jag alltid ett sms att hon tänker på mig.
Mamma är inte bara mamma utan en av mina bästa vänner som jag kan skratta så jag gråter med. Gråta hos och bara vara 100% med.
Nej nu försvinner datorskärmen i en dimma av tårar. Klara inte av att skriva mera. Ska försöka lägga mig och sova lite för det blev inte mycket sömn inatt.
Din mamma kämpar allt vad hon kan. Hon älskar er alla så mycket och vill vara hos er i många år till. Vi får fortsätta hoppas.
Kram Sara