Julfunderingar
Ärligt talat så är detta den första julen någonsin som jag känner att jag verkligen inte bryr mig om julklappar direkt. Magen betyder mer än alla julklappar i värlen för mig och det faktum att vi slapp att kämpa för att få ett syskon gör mig fortfarande varm i hjärtat av lycka ofta ofta. Nej i jul känner jag mest att det ska bli härligt att träffa min familj, få fira med Molly för första gången och ja såklart också att få lov att fira storasysters TREDJE (inte KLOKT) julafton. Detta året betyder ju julklappar något för henne. Förväntan finns där, längtan, önskningar om dockor, godis och pussel.. ja det känns som hennes första riktiga jul och bara det är underbart härligt att få lov att vara med om!
För min egen del ekar önskelistan attans tom iår. Till födelsedagen kan jag komma på tonvis med saker; babybjörnar, barnkläder, ståbräda till buggan.. osvosv.. men just nu är det som sagt attans tomt i önskelistan!
Känns alldeles för tidigt att börja önska sig babysaker och en angelsound som jag kanske skulle kunna tänka mig att önska mig har visat sig vara farlig för bebben. Och ja såKLART vill jag inte utsätta min lilla nya gos för något farligt bara för min egen höga njutnings skull. Dessutom är en angelsounds kanske en ganska onödig och tramsig grej om jag ska vara ärlig..
Men vad är det egentligen som gör en lycklig.. Kanske är det en något av en klyshig fråga men sug på det några minuter.. Vad är det egentligen när du tänker efter som gör dig, precis DIG lycklig?
När var det sista gången du skrattade så du grät, fick lyckopirr i kroppen eller kände sug av längtan efter någon eller något längst ner i maggropen?
Funderat klart? Ganska härligt att få tänka efter eller hur..?
Sista gången jag skrattade så jag grät var nog när storasyster ploppade ur sig en av sina härliga kommentarer där orden ibland hamnar lite hejsan svejsan i meningarna vilket kan bli ganska så kul.
Det första jag kommer att tänka på är när storasyster i förrgår satt och åt jordgubbskräm vid köksbordet och blev fullkomligt lyrisk över hur gott det var. Lillegammal som hon är klämmer hon ur sig:
Åh, mamma det HÄR var riktigt riktigt gott! Vilken god.. eh.. eh... FLÄSKFILÉ! Varpå hon fyrar av värsta leendet för att hon vet att det var fel ord men att hon inte kunde komma på det rätta :)
Sista gången jag fick riktigt lyckopirr i kroppen var, såklart, när jag för några månader sedan upptäckte det där plusset på teststickan och fick reda på att Alice fanns. Eller ja, chock var kanske mer den spontana reaktionen men efter några minuter följdes den av tvättäkta lyckopirr som till och med gjorde att jag inte kunde stå på benen.
Sista gången jag kände sug av längtan var absolut när jag i augusti iår satt på ett torg mitt i centrala Florens utanför den stora katedralen med en uttröttad nyförlöst syster i telefonen. En ny liten familjemedlem var född och jag fanns inte där för att träffa henne. Vi hade längtat och väntat i en månad på den lilla skrutten och vår resa var till och med planerad så att vi inte skulle missa hennes ankomst. Ändå satt jag där mitt i folkvimlet och hörde min storasysters röst i telefonen berätta att hon fått en liten dotter. Det sved.. och brände samtidigt som en känsla av enorm lättnad och lycka snabbt spreds i min kropp.
Längtan och saknaden var enorm och jag har nog aldrig känt mig så på fel plats vid fel tillfälle trots att jag befann mig på en plats som jag längtat till i månader..
Jag en sötsyrlig blandning av lycka och stark längtan alltså! Men mest.. ja mest präglad av en massa kärlek!
Ja, så vad gör några julklappar egentligen på det stora hela..? Det är få gånger i livet som man kan minnas tillbaka på jular och minnas själva julklapparna. Oftast är det istället starka minnesbilder av händelser och starka känslor som dröjer sig kvar..
Så iår tänker jag inte önska mig ett skvatt mer än en riktigt härlig jul med min högt älskade familj med en massa skratt, fniss och massa massa kramar!