Det börjar närma sig jobb
Dvs. hjärnan börjar gå på högvarv vad gäller planering för framtiden. Natt som dag och kanske framförallt nattetid så går min hjärna på fullt varv för att hitta den ultimata lösningen för hela familjen. Det upptar just nu stora delar av min värld. Det är som att arbeta en smula redan när tankarna snurrar och snurrar.
Det svåraste är att få ihopa det så bra som möjligt för barnen. Att de inte skall behöva gå för långa dagar på förskola och fritids samt att Martin och jag skall kunna känna att vi räcker till och att allt kommer rulla. Det är smärtsamt att tänka på att tiden börjar gå mot sitt slut. Egentligen skulle jag vilja sätta mig rätt upp och ner och bara gråta rätt ut. Jag vill vara hemma med mina barn för alltid. Jag vill ALDRIG behöva lämna bort dem. Jag vill leva i min föräldralediga bubbla för ever and ever.. Fast å andra sidan så vet jag att jag troligtvis skulle go bananas om jag varit föräldraledig ett år till. ( Fler barn skulle jag aldrig i livet vilja ha heller.. Tre är det ultimata perfekta antalet enligt mig. Det har jag vetat och tyckt sedan jag var 13.. ) Visst har jag mina studier som ger massor och lyckan är stor att få vara med barnen alltid men jag saknar också mitt jobb. Konstigt nog.. det där attans socionomande är verkligen fantastiskt på riktigt...