Just nu känns det mest som att jag inte räcker till för någon. Det är verkligen en utmaning att försöka vara sitt vanliga jag när tröttheten och oron tar ut sin rätt. Disträ, lite frånvarande och tankfull, dåligt tålamod och en kass lyssnare känner jag
att jag är.. och aldrig tid att hjälpa mer än snabbt snabbt med lite hård röst (som Vincent säger..). "Mamma nu har du den där hårda rösten igen (och så ser han sorgsen ut..) nu känns det kanske inte som att det blir en bra dag?
Och så får jag knipa mig själv att kämpa lite till och orka lite mer och le lite till och berätta och förklara att andningsmasken till Milton kanske inte är så rolig att använda och att mamma sovit lite dåligt inatt och då blir man ju lite sur och galen...
och så skojar vi och skojar om mär han var trött senast och gjorde tokerier.