Mardrömsdagen
Jag blev bokstavligt talat jätterädd. Jag försökte ringa 1177 efter två timmars kamp men det var oändlig kö. Väl framme hos VC hänvisade de mig till akuten. Med tre febriga barn varav ett hysteriskt och ett gråtande av rädsla av att se sin lillebror
i det tillståndet fanns inget annat att göra än att ringa Martin.
Då plötsligt somnade Milton i min famn helt slut efter alla tårar. Han fortsatte vakna till och rycka som av kramp då och då men sov mestadels.
M kom hem. Jag skakade i kroppen när de åkte. Försökte trösta och förklara för de båda stora att det inte var någon fara. Inget kunde hända mer än att trumhinnorna skulle spricka. Väl på akuten fick M lugnande råd om att det bara är att vänta.
Vänta på att trumhinnorna skulle spricka eller inte.. Vi kunde inte göra mer för honom..
Milton har sovit och sovit..
Är så ledsen för hans skull.. det går inte att beskriva. Skulle kunna hugga av mig en finger för att slippa se honom ha så ont.
Nu väntar vi..