En liten pojke ❤
Idag var en sådan där känslosam dag som vi aldrigaldrig kommer att glömma. Vincent var påskjuten igårkväll med M mellan 17-01 och vi sov i princip tja mycket begränsat inatt. Hela natten drömde jag om att någon gav mig lappar som det stod pojke på. När jag väl vaknade halv sju var jag alldeles yr, svettig och förvirrad. Visste knappt vad som var sant, var jag gravid, var det en pojke.. som jag hela tiden tänkt sedan dag 1 i princip.
Vincent fick ju följa med. Felicia lämnades hos sin fina kompis vars mamma bjöd hem henne eftersom Felicia berättat att hon skulle få gå till fritids så okristligt tidigt på onsdag eftersom det var ultraljud i Malmö. Jag tror mest att hon ville berätta att det var ultraljud..
Framme på kliniken blev vi upplysta om att det rådde barnförbud. Som om vi inte visste det..
Vi förklarade situationen med att Vincent inte velat gå på föris dagen innan och att vi varit på akuten hela kvällen/natten eftersom vi misstänkte att han åter drabbats av Hen och Schönleins purpura vilket han drabbats av förut. Tanten förbarmade sig över V och erbjöd honom plats utanför rummet på en stol varvid Vincents underläpp darrade betänkligt. Tanten fixade inte detta utan utbrast nej jag kan inte göra såhär mot honom. (Han var ju ganska trött..) och bjöd in honom i rummet. Vincent packade upp sin lilla minionväska som jag packat igårkväll med pennor, klistermärken, målarbok och tuschpennor och satte sig väl tillrätta.
Allt såg bra ut och när hon visade den lilla saken som gör pojkar till just pojkar kunde till och med jag utan svårighet se att det var en pojke!
Allt såg fint ut och helt vackert och underbart. Vincent tjuvkikade i sin hörna och fick som avslutning sitta i pappas knä och titta hur hans lillebror rörde sig i sin mammas mage. Nu trillar mina tårar för om ni tycker att det låter vackert så var det just vad det var. Martin och jag konstaterade att så blir vårt liv en underbar dotter och två söner. Det var så stort.. det var vårt liv och vi kunde nog se framtiden swisha inför vår inre syn båda två i det ögonblicket.
Vi har nu inte två barn utan tre, en dotter och två söner. Från detta ögonblicket är det så det är.
Är inte livet helt fantastiskt..
