Ärligt..
Det tar ett tag.. men ikväll känner jag mig inte så stark.
Försöker att inte googla på sjukdomen. Men kan inte låta bli.
Tittar på min prins och känner inte igen honom.
Min Vincprins, busen, som suttit ner på soffan precis hela dagen. Han ropar på oss.. Vill inte sitta ensam. Men blir ledsen och rädd bara vi försöker lyfta honom. Han har ont i kroppen. Hänger som en liten bebis på höften. Fortfarande livrädd att tvingas ner på golvet klamrar han sig fast.
Råkar röra hans fot med handen. Han gråter floder rycker undan foten och gråter.. Jag gråter fast det inte syns.
Läser om blödande tarmar och magar.. Tappad matlust, kräkningar som är nästa steg och mår illa. Huvudet dunkar av sömnbrist och oro och förtäckt inre gråt.
Ser Flisan stänga dörren. Ingen har berättat. Hon sitter själv. Vad har hänt?! Kramar förklarar och bedyrar att det inte är någon fara. Flisan ler, kramar hårt. Rusar med nya lätta steg ut till Vincent. Vill titta, känna och trösta honom.. Och fötterna.. Vincent gråter av rädsla. Inte fötterna!!
Tröstar Vincent.. Tröstar Flisan.. Tröstar mormor.
Gör ont i hjärtat. Massa minnen för alla kommer tillbaka.
Vill fly, skrika, gråta detta måste ta slut.. men klappar och tröstar..
Kryper som puppor upp i puffarna med ett barn på magen och ett i knäet. Puppor som läks.. Snälla låt detta snart ta slut!