Något som jag har lärt mig
sedan jag blev tvåbarnmams är hur ofantligt viktigt det är att ge barnen egen uppmärksamhet. Dvs att ta sig/mig tid för var och en och inte behandla dem som "barnklumpen" jämt. Barnen har så otroligt roligt tillsammans och såklart sker det mesta vi gör gemensamt. Men det är de där egna små stunderna som glittrar i deras ögon.
Att snappa upp små fina signaler, spara dem, och när det är möjligt göra det där magiska av dem.
I helgen när vi pratade om bussen, mitt jobb och om hur det går till på själv bussen blev det fart i baksätet. Flisan deklarerade stolt hur duktig hon är på att just åka buss och hur enkelt det är.
Flisan var stolt. Hon hade åkt buss med förskolan så många gånger och mamma skulle inte oroa sig alls för hur det var.
När jag kom hem första dagen frågade hon dierkt "åkte du buss?!" "gick det bra, visst var det lika enkelt som jag berättade?!".
Imorse när Flisan kom upp viskade jag i hennes öra..
"Flisan vill du göra en tjejgrej med mig idag?"
"Ja.." svarade Flisan lite småpirrigt..
"Vill du åka buss med mig...?"
Flisan preppar med våffla.. som hon äter på sitt eget lilla vis..
