alicemeds

och även om man verkligen inte vill så får man stå ut att leva med känslan av besvikelse i magen. Nu på tisdag blir tyvärr en sådan dag. Dagen när hela vårt hus kommer att byggas. Alla väggar sätts på plats, både inom- och utomhus och taket på toppen. En helt fantastisk dag. Vi har såklart längtat som galningar båda jag och M. Längtat efter att stå bredvid och kunna följa varenda liten del av bygget på nära håll. Filma och ha att visa för barn och barnbarn i framtiden. Drömmar som växt sig så starka att det nästan känts som om vi redan varit där.
Men så går det plötsligt inte som man tänkt. M får problem med sin ledighet och får först inte ledigt alls. Sedan efter att tusen tårar trillat på hans hustru, ledigt halva dagen.
Jag blir ledsen och besviken och reagerar som ett tjurigt barn. Med klump i halsen tackar jag själv ja till jobb mellan 13-22.

och där är vi nnu..

Nu får vi följa halva bygget på film som förhoppningsvis barnpassarna kan ta under eftermiddagen. Det känns så ofantligt ledset och som en enorm besvikelse.
Måste vara ärlig och säga att jag inte vet om jag gjort rätt. Kanske borde jag stannat hemma och kunnat följa hela bygget på nära håll. Men känslan av den totala tomhet och ensamhet att stå där själv med barnen kändes inte alls lockande.
Tror att det gör mest ont just nu och att den värsta sorgen kommer lägga sig under helgen. Måste försöka tänka positivt. Kanske hinner vi se det mesta iallafall.. det är i vart fall vad jag hoppas på..
Nu ska här frossas i nybakade cantuccini som väntar i ugnen. Det kanske ger lite plåster på såren..