Sitter med min ostbricka och funderar
Familjen sover och här sitter jag. Börjar känna att livet så sakteliga kommit tillbaka igen. Aptiten är tillbaka, aptiten på både mat och liv kom i helgen. Nu börjar även lusten, orken och viljan att leva att ansluta.
Känner att jag vuxit en hel del under de senaste veckorna. Blivit lite mer ödmjuk till livet och mot min omgivning. Funnit en ny respekt gentemot mig själv också. Är stolt och glad att jag orkat och att jag redan nu ser ljuset på andra sidan.
Är så innerligt tacksam mot de som funnits där under de gångna veckorna som stöd. Om jag bara med ord kunde beskriva hur mycket erat stöd har betytt. Mer än ord kan beskriva.. Det finns inget i denna värld som kan mäta sig mot vikten av en stöttande familj och någon eller några riktigt vackra vänner som tål att luta sig emot när det verkligen kniper. Känner mig så rik och tacksam.. Rik på vänskap och kärlek. Det är sann lycka det.