Samma barn?
Trodde jag att det skulle bli när vi fick Vinnepinnen. Preciiis samma.. för ALLA barn är ju stöpta i en form eller hur? Jag tänkte på allvar så i smyg, alldeles i hemlighet, när jag gick där med magen. Som värsta smygbesservissern gick jag där och tronade med en kunskap som var ingen annan förunnad.
För jag visste.. Folk kunde säga vad de ville men jag visste att bara jag gjorde som jag gjorde förra gången, självklart med vissa förbättringar.. så skulle allt gå kalas!
Vi skulle få en superkid! Den bästa som någonsin skapats. Ingen visste det mer än jag men jag hade nyckeln!
Så kom Vincent ut.. Han var som en lite geleklump den första månaden och sov mest. Jag tittade på honom, älskade honom och väntade. Väntade på att visa alla mina fantastiska kunskaper i "föräldraskap 180 poäng" skulle få komma till användning.
Vad jag INTE hade med i beräkningen var att brevid den nya bebisen, Vinnepinne, växte även någon annan.
Tja jo.. visst Martins mage växte också efter allt tröstgodis han knaprade i sig brevid sin amningsmosinkosekventa hustru.. Men det var inte den jag tänkte på utan FLISAN!
Hon gick från en liten bestämd dam till en TREÅRING! *huh* Ja.. man kan beskriva dem på många olika sätt de där treåringarna. Underbara, kunskapstörstande, vilda i att uppbygga det egna jaget.. och.. treårstrotsiga!
Och där någonstans falerade lite min insikt om den nya ultimata uppfostraingsmetoden av Vinnepinnen. Plötsligt var ingenting lika enkelt som jag hade föreställt mig. Visst det var fantastiskt och underbart men.. Vad gör man av en trotsig treåring som vill till sin mamma när lillebrorsan hänger där som en del av henne för jämnan och äter.. Hur sysselsätter man en liten fis som inte gillar att titta på tv och som inte är van att sysselsätta sig själv mer än korta stunder.
Ja.. hon ÄR ju ändå ett förstabarn och ett önskat sådant..
Så det fick liksom gå som det gick, fast inte på det sättet som jag tänkt. Vincent tröttnade på att amma trots att jag planerat att amma över ett år.
Det gjorde jag ju med Flisan!
Vincent älskade mat från första stund. Till skillnad från syrran slukade han den första smakportionen. Tittade därefter uppfodrande på sina föräldrar som satt gapande som fågelholkar mittemot. Vad var detta för barn?! Var det vårt?! En bortbyting..?
Utvecklingen fortsatte då Vinnepinnen vägrade krypa. Han satt. Helt nöjd satt han och tittade. Blev förflyttad överallt där vi var kan vi såhär i efterhand konstatera. Men han trivdes, gillade läget från start!
Satte vi honom på lekmattan med några leksaker så.. lekte han.. själv.. Lade vi honom i sängen så somnade han när han skulle. Återigen tittade M och jag skrämt på varandra. Var var detta för barn?! Var det vårt?! Syrran hade ju ALDRIG kunnat sitta eller somna själv. Vi funderade och funderade. Kanske hade vi försummat honom? Var det därför han kunde leka själv?
Allt fortsatte i samma spår, månaderna gick vi funderade.. Allt var ju olikt! Ner till microskåpsnivå var han alldeles alldeles egen med egna egenskaper precis motsatta syrrans. Men.. han var ju alldeles underbar ändå!
Tilll slut nu såhär nästan fjorton månader senare kan vi bara konstatera att vi lärt oss en väldigt viktig kunskap. Alla barn ÄR olika och inte alls stöpta i en form. Man KAN aldrig planera hur ett nytt barn i familjen skall fungera. Vill man planera är det bara att hänga med, vara beredd att ändra allt man gjort tidigare och gilla läget. Och i vårt fall kan vi nu konstatera att allt faktiskt gått annorlunda än planerat men bra! Vinnepinnen ÄR en helt egen liten individ. Alldeles olik sin syster men alldeles alldeles underbaar!
