alicemeds

jättehärlig dag och helkväll med Louise och Alfie igår! Flisan och Alfred busade, vi fikade, barnen busade vidare, vi mumsade lasagna och barnen avslutade kvällen med glassbåtar och skumbad i badkaret.

Allt kändes kalas förutom halsen som surade lite, fast det gör den ju på mig ganska ofta i ärlighetens namn utan att jag är sjuk. Har nog Sveriges största, mest lättirriterade halsmandlar.

Någonstans efter maten kände jag att tröttheten liksom slog mig i pannan som en slägga. Ville bara lägga mig på soffan, tyst och glo i taket vilket definitivt inte är mitt vanliga beteende när vi har godingar hemma på besök. Orken liksom gick som en rutchkana ner i fötterna på mig och jag blev bara vrååltrött. Skjutsade Louise och Alfie hem och väl hemma igen kände jag att jag frös som en tok. Hade lassat i mig en pilla två timmar innan men fick ett infall och tog ändå tempen.

Blev sjuk förvånad. Hade nästan 39 graders feber.

En dryg timme senare låg jag i sängen med sparkdräkt, maken på ena sidan och Flisan på andra och ett tjockt täcke. Frös som en tok!

Och jag som verkligen längtat efter att jobba idag..

Fick ringa och förvarna finaste mormor och morfar om bacillhärd. Finaste fina kände sig villiga att ta risken och kom iallafall. Tur är nog det för idag rinner svetten och minsta millimeter jag gör är som att bestiga Everest. Tror att det dels beror på feber men också att jag nästan inte sov inatt. Vaknade varje gång jag svalde kändes det som och frossade som bara den.

Isch.. varför skulle jag bli sjuk just nu?! Fast är det någonsin rätt tid att bli sjuk..?

Om någon missat det så är detta inlägg präglat av en stark "jag tycker hemskt synd om mig själv-känsla.."

Kanske ska sluta gnälla nu och ta hand om mina stackars föräldrar som nog blev skrämda av den svettdrypande surfisen som gick runt här innan de gick ut med barnen på utflykt. Man ingen är väl perfekt antar jag..