Planteringsförbud?
Hmm.. konstigt kanske men inte så konstigt idag. Har börjat fundera på varför män och kvinnor tänker så himlans olika ibland. I veckan när jag skulle jobba kom M och jag fram till att kryddorna i trädgården måste in innan de fryser ihjäl. Perfa tänkte jag och drog snabbt iväg och köpte en uppsättning snygga krukor med familjen.
Såg framför mig prunkande kryddor som fyllde hela köksfönstren i snygga matchande krukor. Kunde riktigt föreställa mig själv lite halvsexigt, likt en Nigella, snitsigt knipsa av några kvistar som jag garnerade och smaksatte med inför min förväntansfulla prydliga familj..
Hmm..
Kom hem i veckan och insåg att maken tyckt att planteringen dragit ut på tiden och helt enkelt tagit saken i egna händer..
För stora innekrukor hängde över kanten på jordiga underdimensionerade krukor som var fullständigt omöjliga att vattna eftersom "någon" toppat dem med sandig jord från rabatterna.. Jordigt vatten rann ner på hela fönsterbläcket och det var bara att ta fram stora trasan och börja torka.
Ömsom hittade jag en ledsen pelargon i mina kryddväxtkrukor och ömsom en salvia halvt på sniskan.. Mitt i makens plantering hade innekrukorna tagit slut och då hade "någon" planterat rakt i ytterkrukorna..
Min själ grät.. Mina kryddväxter.. min drömbild.. min illusion.. mina örter som jag så ömt skulle vårda..
Idag när maken och stora cyklat på utflykt har alla krukorna flyttat ut på gräsmattan.. Blir liksom mest bara ledsen när jag ser dem. Göra om och göra rätt.. Frågan är varför jag inte satte planteringsförbud på maken från början..