Fy vad det kan vara knivigt att vara tvåbarnmamma ibland!

Vad det är svårt att vara tvåbarnsmamma ibland. Just det där att älska barnen lika mycket och att dela upp både sin uppmärksamhet och kärlek mellan de båda är inte alltid så enkelt som det kan låta. Vincent har varit sjuk den senaste veckan och sugit musten ur både sin mama och paps. Vakna långa nätter, oro och tidiga snoriga mornar följt av och sena griniga kvällar. Trötta är vi båda och det både syns och märks tydligt på oss.
Igårkväll låg M och jag och kramades en stund, höll om varandra och lovade varandra dyrt och heligt att ta hand om varann nu när det är såhär tufft för tillfället. Båda två är vi förkylda och jag har fått en knuta i nacken på grund av förkylningarna som gör ont att sova på. (gnäll gnäll) Flisan har just nu även en trotsperiod utan tidigare skådat slag och gör ingenting alls som vi säger för tillfället. Hon testar allt som hon bara kan och är precis som en treåring bara är i perioder.
Visst kan jag förstå att trotsperioden och regressionen som hon genomgår just nu beror på många inte alltför svårgenomskådliga faktorer.
Lillebrors tillkvicknande med prat, bus, leenden och sociala färdigheter tar allt mer tid från hennes solotid med mamma och pappa.
Lillebrors feber som tagit båda hennes föräldrars stora uppmärksamhet.
Lillebrors litenhet att allt han gör är lite gulligt. Inte konstigt då att även Flisan vill sagla och prata bebisspråk om det är det som skall till för att få uppmärksamhet.
Visst, piece of cake tänker kanske ni nu när man vet alltdetdär..
Men nope.. det är verkligen inte alls enkelt i verkliga livet.
Vi lirkar, jämkar, delar oss i två delar och kämpar oss svettiga för att vara rättvisa. Men när saglet rinner i pölar på golvet, utbrotten i snöstormen när hon vägrar röra sig från marken, trotsigt bankande på datorer och svindyra högtalare hos vänner och när det totala döva örat slås på, skrik och slag på sina föräldrar.. ja då är det inte lätt att vara mamma eller pappa.
Man har bara en viss nivå av ork innan man faktiskt blir arg, fast alltid mest ledsen och besviken. OAVSETT om man vet varför hon trotsar eller ej.
En gång sa Flisans att henne sförskolelärare har sagt att mammor som gråter behöver gå till en doktor och det sitter fortfarande som en tagg i mig. Jag har nämligen lätt för att få tårar i ögonen istället för att bli riktigt arg när det verkligen kniper och när jag inte tillåter mig själv till det så blir det liksom pys ur öronen.
Men all uppmärksamhet är uppmärksamhet, positiv som negativ och det är alltför viktigt att ha i åtanke när det gäller nyblivna treåriga små Flisor. Och ett men till för tyvärr går det ju ut över uppmärksamheten som lillebror behöver.. Det är inte lätt att ställa om till glada tjolahoppiga mamman när man precis tillrättavisat en storasyster för tionde gången.
Idag skulle jag egentligen hållit Flisan hemma efter gårdagens totala härdsmälta då vi fick åka hem från Sofia och Molly tidigare då det helt enkelt inte gick att vara kvar. Åkte iväg en runda för att tanka energi med en fin vän igårkväll och kom hem fulltankad. Möttes av skrik, gråt och trots. Blev dränerad på ett naffs. Så idag trots att min mage sa nej lät jag M övertala mig om att låta Flisan gå till förskolan. De skulle till Flisans favoritlekplats och hon ville verkligen gå.. Försökte njuta förmiddag med Vincent, sjöng och badade honom. Ringde mormor på skypen.. Fick Vincent att skratta så han tjöt. Men hur jag än gör känns det vidrigt i magen ändå. Njuter inte ett uns. Vill bara ha hem min Flisa nu.. usch sitter med tårar i ögonen.
Fy vad det ska vara knivigt att vara mamma ibland!
Städtanten Barbara ryckte ut igår innan dagen ballade ur..



Älskade lilla Flisan..



Fina och vackraste lille Vincent..


Allmänt
0 kommentarer