Ibland är det inte lätt att vara mamma..
Vid lunchen idag satt vi alla i godan ro och mumsade på. Bullarna blev såå fantastiskt goda och tomatsoppa a la mamma är Flisans abbsoluta favvis. Kände att allt var hur bra som helst.. trodde jag.. när jag plötsligt såg att Flisan såg lite nere ut..
Kände att jag inte riktigt kunde släppa det och var tvungen att fråga hur det var fatt.
"Mamma jag saknar min förskola!" svarade Flisan till min stora förvåning och såg hur sorgsen ut som helst.
"Men älskade vännen" sa jag och såg att M såg precis lika bekymrad ut som jag..
Som ni vet är ju Flisan kanske inte den främsta förskolelovvern i världen så att höra från henne att hon nu saknar den.. Tja då vet man att något är galet.
Vi pratade och Flisan fick beskriva vad det var som var tok.
Svaret var kanske inte helt förvånande.. Hon längtar hem.
Här i Degeberga finns nästan inga av hennes leksaker och lekkompisarna är alldeles för långt borta. Inte bara jag som känner av lappsjukan nu alltså utan även Flisan.
M och jag har haft fullt upp med att handla inför julen och med att komma till ro och på plats med allt. Menar då faktiskt både fysiskt och psykiskt. Vi har helt enkelt glömt bort Flisan i allt fixx.
Så vi pratade och pratade.. Vad är det som saknas och vad kan vi göra åt det. Alla fick vara med och Flisan fick prata för lillebror också. Ett familjeråd helt enkelt fast på även barnens villkor.
Lösningen blev att vi vuxna fick lova att inte bara åka och handla och fixa med vårt. Som Flisan uttryckte det så blir det för "uttråkigt" då för henne och Vincent.
Vi kom fram till lösningar, skrev en liten lista och alla mådde bättre efter mötets avslutande.
Omedelbart efter att disken var undanpockad breddes mackor, chokladmjölk blandades och alla bullades in i varma kläder. Pulka och vagn packades in och off we went..
Nu är vuxeeran slut i Dege hills och nu kör vi lite prio barnen ett par dagar!
Kände att jag inte riktigt kunde släppa det och var tvungen att fråga hur det var fatt.
"Mamma jag saknar min förskola!" svarade Flisan till min stora förvåning och såg hur sorgsen ut som helst.
"Men älskade vännen" sa jag och såg att M såg precis lika bekymrad ut som jag..
Som ni vet är ju Flisan kanske inte den främsta förskolelovvern i världen så att höra från henne att hon nu saknar den.. Tja då vet man att något är galet.
Vi pratade och Flisan fick beskriva vad det var som var tok.
Svaret var kanske inte helt förvånande.. Hon längtar hem.
Här i Degeberga finns nästan inga av hennes leksaker och lekkompisarna är alldeles för långt borta. Inte bara jag som känner av lappsjukan nu alltså utan även Flisan.
M och jag har haft fullt upp med att handla inför julen och med att komma till ro och på plats med allt. Menar då faktiskt både fysiskt och psykiskt. Vi har helt enkelt glömt bort Flisan i allt fixx.
Så vi pratade och pratade.. Vad är det som saknas och vad kan vi göra åt det. Alla fick vara med och Flisan fick prata för lillebror också. Ett familjeråd helt enkelt fast på även barnens villkor.
Lösningen blev att vi vuxna fick lova att inte bara åka och handla och fixa med vårt. Som Flisan uttryckte det så blir det för "uttråkigt" då för henne och Vincent.
Vi kom fram till lösningar, skrev en liten lista och alla mådde bättre efter mötets avslutande.
Omedelbart efter att disken var undanpockad breddes mackor, chokladmjölk blandades och alla bullades in i varma kläder. Pulka och vagn packades in och off we went..
Nu är vuxeeran slut i Dege hills och nu kör vi lite prio barnen ett par dagar!
Världens bästa hjälpreda innan vårt eget familjerådslag ägde rum..
