idag är det
Stod för en knapp timma sedan i köket och tänkte vad jag skulle skriva..
"Att allt känns som vanligt igen".
Men sanningen är en helt annan.. Det känns inte som vanligt och det det kommer det troligtvis aldrig mer att göra.
Det finns både negativa sidor och positiva sidor av det som hänt. Förutom att det var det absolut värsta som drabbat mig i hela mitt liv så väcktes en ödmjuket i mig och en tacksamhet för livet som aldrig funnits där förr.
Livet kändes med ens så förgängligt och otryggt.. Något som för mig har tagit ganska lång tid att bygga upp igen.. en trygghet inför livet.
Det är så lätt att tro att alla, inklusive en själv, är odödliga. När någon så betydelsefull för hela ens existens plötsligt håller på att ryckas infån oss.. Ja då gungar hela livet och hela tillvaron sätts på sin spets.
Vad är egentligen viktigt? Existenciella frågor om livet blir plötsligt så närvanade i det vardagliga livet.
Det var den tuffaste tiden i mitt liv, utan tvekan.. och jag kan idag främst känna en enorm tacksamhet över att mamma klarade sig. Samtidigt som en tacksamhet att jag hann vakna upp och värdesätta mitt liv och min omgivning innan någon hann försvinna.
Så gud..
om du finns..
tack
