true despair
Morgonen blev tvärt om helt fantastisk med "sovmorgon" till åtta och utsövd glad Flisa som åt frukost med god aptit tillsammans med mamsen i solskenet.
Detdär med att börja 9 istället för klockan 8 på förskolan gör nog större skillnad än man kanske kan tro. Den där lilla extratimmen sömn och mys på morgonen gjorde både en gladare mams och gladare dotter!
Väl nere på förskolan gick allt kalas fram tills att Fliset förstod att mamma skulle lämna henne. På en millisekund gick min lilla skrutta från glad sol till förkrossad liten skrutt. Hon blev så ledsen att det är svårt att beskriva.. Så ledsen att det kändes som att någon rev ur hjärtat ur kroppen på mig och kramade musten ur det.
Flisans blick i frökens famn, desperat med utsträckta armar mot mig och förtvivlade rop "mamma inte gåå".. det skar som knivar..
Jag vände mig om och gick.. Stålsatte mig på vägen till bilen att det inte var någon fara och att alla barn gör såhär i början på förskolan. Två minuter och sen skulle det vara för länge sedan glömt när pappa hämtade henne ikväll.
Trodde jag..
När jag väl blev upphämtad på jobbet ikväll satt inte min glada Flisa i baksätet på bilen som hon brukar. Istället satt en ledsen Flisa som gav sin mor en blick som jag aldrig någonsin sett i hennes ansikte förr, sann besvikelse.
Inget "hej mamma" ingen kram.. ingenting.. bara en tom besviken blick fick jag..
Jag frågade direkt vad det var som var fel, i förhoppning om att det var något annat än det jag fasade för. Fick inget svar.. bara en blick som föll ner i hennes lilla knä och ett tyst fingrande på sin docka..
Efter några minuters tystnad kom kommentaren.. först viskandes, så att jag knappt hörde vad hon sa, och sen starkare och starkare.. ;
"Jag ropade på dig mamma men du kom inte" "Mamma jag skrek på dig men du gick"
Hon tittade inte på mig.. bara tittade ner i sitt eget knä och jag kände att jag gjort något helt oförlåtligt.. Jag hade svikit min egen dotter.. Jag hade gått, bara tyst gått rakt ifrån henne när hon ropade på mig och behövde mig som mest..
Jag satt helt stum. Orden fanns inte där.. då Flisan tittade upp och gav mig en blick som borrade sig rakt in i själen. Så snyftade hon till igen lite och sa viskande "mamma du bara gick"
Mina tårar trillade och jag har nog aldrig i hela mitt liv känt en sådan vanmakt. Kände mig så fruktansvärt förtvivlad och ledsen. Hur i hela världen skulle jag kunna förklara för henne att jag måste gå.. måste arbeta och få henne att förstå att jag älskar henne så orden räcker inte till. Min dotter hon som betyder allt..
Satt tyst med tårar som trillade, mot min vilja, medans tankarna snurrade. Flisan frågade till sist, efter vad som kändes som en evighet men som bara var några minuter, varför jag var ledsen. Och plötsligt så fanns bara svaret där rakt framför mig.. Jag snörvlade, tog sats och sa precis just som det var..
Hon tittade hela tiden på mig under tiden jag berättade. Jag berättade med hela kroppen med armarna vispade runt runt medans jag förklarade hur världen fungerar.
Att arbete är ett måste för alla mammor och pappor, fast de älskar sina barn, och helst av allt bara vill vara hos dem alltid. Förklarade om barnen på mammas arbete som behöver hjälp att träffa sina föräldrar, de som inte vet hur de ska leka, och som blir ledsna om inte just Flisans mamma kommer och hjälper just dem.
Hon lyssnade tyst och tog in. Kanske förstod hon inte allt.. kanske förstod hon bara en tiondel av det jag sa men hon förstod känslan; min förtvivlan över att inte kunna vara med henne och viljan att alltid finnas hos henne.
Ikväll har tusen konstaterande kommit från Flisan under tiden hon gått och berarbetat vad jag sagt. Hon har gått och pratat för sig själv och mumlat "mammor ska vara med sina barn" "mammor ska inte lämna sina barn" "mammor älskar sina barn fast de arbetar" "vissa föräldrar kan inte leka"
Hon har tagit in och analyserat det som hänt och jag tror ändå till sist att bitarna föll på plats innan hon somnade ikväll.
Precis innan hon somnade låg jag och höll om henne. Vi gosade och pratade, på hennes initiativ, åter igen om att vara på förskolan. Plötsligt sa hon inte längre emot mig utan nickade när jag berättade om att jag skulle lämna henne imorgon och att hon skulle ha sin fina polisuniform på sig. (utklädningsdag imorgon på förskolan..)
Hon accepterade visserligen inte beskedet med någon större glädje.. men det var ok. Och nästan.. nästan blev det även ok för Flisans mams..
Jag tyckte du gjorde helt rätt att försöka förklara för Felicia. Det var svårt, jättesvårt, för er båda, men nödvändigt. Det gjorde ont i mig långt in i mig, när jag läste det.