Måste nog..
Igår låg hon som en dröm i sin säng och sov och idag har vi haft en sådan kväll som jag inte ens unnar min värsta ovän.. *Huh* Tvååringar kan vara sådana små ligister så det liknar ingenting ibland!
Hämtningen från förskolan gick kalas och Martin och jag turades om att gosa och pussa på vår glada lilla skrutta som mötte oss på lekplatsen. Nöjda och glada åkte vi till simningen och jag droppade av simfantasterna för att åka hem till finaste lilla Vera omed medföljande mams för lite mys och en snackestund. Hade som vanligt hur mys som helst och jag fick en sååå fin födelsedagspresent att jag blev alldeles tårögd! En ansiktsbehandling med finsällskap.. jopp jag och mamma Vera ska bli finfinaa innan jag pluppar fram Vincent!!
Nåväl, efter en timma körde jag tillbaka för att hämta på simmet och kaoset började redan i bilen. De makoroner som funnits på Flisets önskelista tidigare var borta och endast.. "BAMSESKRUVAR" (vad tusan är det??!) gick att äta. Denna önskan lades dock fram tillsammans med skrik som kunde lyfta biltaket och värsta krokodiltårarna.
Pedagogisk som jag var, med en irritationsklump i magen, gick jag med på att hon skulle visa mig vad det var när vi kom hem..
Väl hemma inleddes hemmakaoset med att i princip ALLT var fel. Jag hade förbaskat ont och försökte låna Flisets tripptrappstol för att nå upp till diskbänken och kunna laga mat sittandes. Det fick jag inte.. Skrik och panik och inget utrymme för diskussion fanns. Hon skulle ha just den stolen och jag skulle sitta på min.. något annat kom inte på fråga. Till slut fick M bära ut den skrikande tvååringen från köket då det helt enkelt inte gick att resonera med henne. På frågan om "vill du att mamma ska ha ont" svarade hon. JA!
*grrrr*
Vid matbordet fortsatte situation totalkaoset med vinande mat, massa medvetet kladd på duk och sig själv, totalvägran av haklapp, medvetet välta glas och som grädde på moset krav på 70 olika tillbehör för att hon ens skulle ta en tugga.
Gaaaaaah!!
Jag blev verkligen skitförbannad och satt och bubblade. M satt , även han, bottenförbannad och bubblade på sin sida bordet. När den obstinata kommentaren "då kissar jag" kom över hela golvet fick vi banne mig nog båda två.
Ungen åkte i raketfart in på toaletten och både M och jag hjälptes åt att tala om för den lilla fisen var skåpet skulle stå.
Usch det är HEMSKT att behöva bli sådär arg... Jag har ett enormt tålamod med min underbara lillfis men när det brister då jäklarihavet brister det!
Det konstiga var att jag bara kände mig skitförbannad och inte ledsen.. men när vi satte oss igen vid bordet efter att ha torkat undan kaoset hördes en liten svag röst från nakenfisen brevid:
"Mamma inte vara ledsen.."
Då kände jag att det var precis just det jag var.. Egentligen var jag inte alls arg utan bara så besviken och ledsen på henne att hon kunde bete sig som en sådan total jubelpestunge och nästan göra så att jag grät av ren frustration. Ilskan och sorgen rann av och vi kunde, i nästan sedvanlig ordning, få en halvmysig fruktsalladstund ihopa.
Kände mig tom efteråt, som att musten bara gick ur mig efter all frustration. Plockade undan och kände mest att jag ville krypa ner i sängen och bara sova bort hela resten av kvällen..
Men.. det blir ju aldrig som man tänkt sig..
Nu två timmar senare har hon, underverket, äntligen somnat och snusar fridfullt och gott brevid mig. M ligger brevid och pustar och vi kan efter ännu ett skrikpanikkaos efter tvångstandborstningsbrottning och enochenhalvtimmes nattning pusta ut..
Blö för tisdagssimningskvällar säger jag bara.. Det BLIR för mycket med både simträning och förskola för en liten tvååring. Förhoppningsvis blir det bättre framöver när hon blir mer varm i kläderna på förskolan men pust.. hoppas det går snabbt..