Hej alla bloggisar!
Vi har blivit fyra i familjen och det är det mest underbara som hänt någonsin!
Vad som hände efter mitt ajjiga inlägg i söndags natt var att jag väckte Martin vid fem. Värkarna tjongade då på som bara tusan och jag kände att jag ville att han skulle vakna till liv om allt plötsligt drog upp på tempot. Ringde pappa kl 05.55 (har kollat telefonen ;) inifrån sängen. Han svarade halvt yrvakenmen var med på noterna genast. Flisan som sov brevid satte sig då rakt upp i sängen och sa klavaket:
Nu kommer lillebror, och mormor och morfar och tältet!!!
Mormor och morfar hade lovat att ta med sig hennes lektält med tillhörande tunnel när de kom vilket nog var lika roligt som att bli storasyster i Flisans värld. Verkarna kom då ungefär med mellan 5-7 minuters mellarum och ungefär 4-5 när mamma och pappa kom en timma senare.
Mycket märklig känsla att sitta och mumsa muslie klockan 7 på morgonen med sina föräldrar och ha värkar. Satt alla och tajmade värkarna på värktimer.nu och ja.. de kom såklart tätare och tätare. Till slut var min mamma näst intill beredd på att köra mig till BB själv medans jag envist hävdade att jag hade koll på läget och visste vad jag gjorde.
Jag visste ju att det ajjiga skulle peaka snart och då var det dags att åka in hade jag bestämt. Plötsligt peakade det ajjiga och jag fick ingen paus mellan värkarna.
Då blev det brått och herregud vad det sen gick undan till Lund. Väl framme kom värkarna i ett ett och jag fick tre värkar mellan bilen och fram till entrédörren där jag fick ringa på. (ca 10 m sträcka)
Undersköterskan som öppnade blev grymt stressad och började ropa på hjjälp genast istället för att ta hand om vårdpaketet på golvet som låg och frustade (jag..)
Kom upp snabbt på fötter igen och raka vägen in på ett rum. Klockan var exakt 08.45 när jag ringde på dörrklockan. Minns siffrorna röda och lysande från golvnivån när jag låg utanför den nattlåsta dörren..
Väl inne på rummet gick det undan och jag blev kopplad till ja vad de nu kallas för.. som kollar barnets puls. Han mådde prima, kanske mer prima än vad jag gjorde som då hade ganska rejält ont!
Tio minuter senare klarade jag inte av att ligga ner på britsen. Värkarna gick i ett och det absolut sista jag kände för var att ligga ner. Blev döfrustrerad och ringde på klockan. Sa knäppt nog till M att det var för att jag behövde kissa vilket var en halvsanning. Kanske behövde jag det men jag ville att de skulle kolla mig NU och inte sen. Jag hade då inte ens fått träffa barnmorskan.
Såg ett par randiga knästrumpor komma in i rummet och förstd genast vem det var. MIN BARNMORSKA!! Min underbara barnmorska från Flisans förlossning, hon som jag sagt hundratals gånger till Martin efter den förlossningen att om jag någonsin skulle föda barn igen så ville jag ha just henne!
Där stod hon, Pauline och jag frustade "Det är DU! min barnmorska!"Du har randiga knästrumpor denna gången också!"
Puline blev jätteglad över att jag blev så glad och vi klickade återigen direkt.
Hon frågade mig om jag verkligen kunde kissa och jag hävdade bestämt att jag kunde. Hon frågade även om hon fick undersöka mig först vilket jag glatt tackade ja till.
Närja.. hon stod där med fingrarna där solen inte luser sken hela hon upp och utrast" Men Cecilia du har verkligen jobbat på bra själv inatt, du är öppen 8-9 cm och bebisen kommer snart!"
Men.. men jag vill ha ryggmärksbedövning hann jag utbrista.. varpå hon förklarade att detinte skulle hjälpa eftersom jag redan öppnat mig och bebisen skulle komma mycket snart!
Jag blev ganska chockad och lommade dubbelvikt in för att kissa..
Väl inne på toaletten kände jag omedelbart när jag satte mig ner att
*ouuuufffff*
första krystvärken kom som ett brev på posten!
Vet i ärlighetens namn inte om jag ens kissade men när jag reste mig droppade det blod på golvet och jag stapplade in till sängen igen. Jag kan inte lägga mig redogjorde jag för Pauline och gänget. Jag vill INTE lägga mig!
Jag ska stå!
Jag vet inte alls varför men det var så sjukt tydligt i min värld att ingenting kunde få ner mig liggande på den där förbaskade sängen igen.
Ställde mig upp på knä och ja.. allt var klart. Alla var förklädade och sängen plastad och ja.. jag hade precis kommit till BB.
Förvirrande..
Pauline förklarade precis för mig hur jag skulle krysta och avslutade hela harangen med "förstår du vad jag säger?"
svaret blev: "Näe.."
Jag fattade ingenting allt var bara ett blurr i min hjärna av chock, glädje, rädsla och jäklaranamma.
Fick be henne ge mig kortkommandon istället för det var det som gick in just då.
Två värkar senare kom huvudet ut och jag kände hur det droppade vatten i mitt hår. M viftade med lustgasen och ja skrek bara "neeeeej, neeeeeej!" Kände så otroligt starkt att detta skulle jag fixa på egen hand utan någon äcklig fyllegas. Jag skulle ha oint och vara med och känna varenda liten känsla när jag fick mitt andra barn. BASTA!
Äckliga fyllegasen åkte all världens väg och jag frustade vidare. Sista värken, tryyyyck nu hörde jag från bennivå och jag tryckte. Tredje eller fjärde värken sa det sploffs och Vincent Harry Varg Schön ploppade ut.
Skriket från honom dröjde inte mer än ne sekund och min värld stannade..
vände mig om efter en paus på några sekunder men som kändes längre och där var han.. Född som söndagsbarn med navelsträngen tre varv runt halsen men otroligt välmående liten sparv som fick poängen 10, 10, 10 i betyg av barnmorskan..
Min son var född min alldeles egna lilla Vinni :))
Vilken underbar berättelse :)