men så plötsligt händer det som inte får hända..
Det gjorde ONT och det gick fort.. det gjorde ont och ont och snart var hela magen öm av alla sammandragningar. Var såklart på jobbet och hade fullt upp med vilda barn och arga föräldrar. Mitt i detta kaos stod jag och hade ont, riktigt ont, och var rädd.
Fina fina kollegan fanns där och jag behövde knappt säga något innan hon förstod att det var allvar. Som tur är hade hon en del erfarenhet av liknande händelser sedan tidigare och kunde stötta på att helt fantastiskt sätt. Inget sjåp utan rajtan tajtan när det ringdes till sjukvårdsrådgivningen och maken i ett nafs.
Väl inne på akuten var jag ju inte först i kön precis.. Fick rådet att "ta två panodil och gå och lägga mig" men blev av någon konstig anledning så fruktansvärt arg att jag lyckades övertala surtanten i receptionen att få stanna. Några timmar och sju tusen ångestladdade tankar senare fick lilla jag komma in i undersökningsrummet. Lilla jag är kanske inte direkt vad jag brukar kalla mig själv men just i detta läget var jag faktiskt.. "lilla jag". Var verkligen rädd och ingen man eller annan fanns med då F var tvungen att åka hem efter en timmas väntan för att äta.
Det tog inte lång stund innan jag fick reda på vad som var tok. Ett VUL och ett vanligt ultraljud gjordes och sen var de helt säkra. En infektion i de nedre regionerna och en speciell bakterie som, om den inte upptäcks och behandlas i tid, leder till missfall/för tidig förlossning.
Vi hade kommit in i tid och skulle få behandling så med mig/oss var det ingen fara. Inte nu alltså om jag fick medicin nu och bums iväg till apoteket skulle jag på två röda då de stängde klockan nio dvs. om bara en liten stund.
Sammandragningarna jag känt var precis som jag trodde inte som de skulle vara utan på tok för starka. Livmodertappen fick inte bli kortare än vad den var och jag var tvungen att stanna hemma och vila tlls medicinen börjat verka för att det inte skulle bli farligt för oss.
Satt där och bara tog in informationen. Ville gråta som ett barn och bara skrika att det är min bebis du pratar om!! Mitt barn, MIN Harry! Krama mig låt mig inte sitta här på en kall pinnstol.. bara klappa mig lite och säg att allt kommer bli bra.. Jag är bara 31..
Det sa tantdoktorn såklart inte utan bara "tack och hej kör nu och hämta ut receptet meddetsamma". Jag vimsade ut ur rummet med ännu en kisskopp i handen (det gamla var för gammalt.. hade ju suttit där i nästan fem timmar..) Förvirrad som tusan var jag och hade gråt upp i både ögon och hals. Fjanttantiga "ta två panodil-sköterskan" vimsade efter och men var nu VÄNLIG till skillnad från tidigare. "Du kan ju använda den här toaletten" sa hon och när jag insåg att jag nästan var ute vid ytterdörren med min tomma kisskopp i handen..
M och F hämtade mig vid entrén och trots tappra försök så rann tårarna i strid ström när jag öppnade bildörren. Var kanske inte så rädd utan mer chockad över att jag haft rätt. Att allt inte alls var bra utan faktiskt ganska på tok. Tankarna snurrade.. vad hade hänt om jag inte åkt in.. För tro mig, jag var nära att gå flera gånger! Både efter "ta två panodil"-kvinnan uttalat sig och dels när jag suttit ensam i flera timmar och väntat, hungrig, trött, ensam och rädd.
Men.. det kommer ordna sig.. det tror jag verkligen. Hemma hela veckan och bara vila det är planen det. Ska inleda morgondagen med en låång förmiddag med frukost i sängen och Dumbofilm, det har jag lovat storasyster.
Innan vi lade oss frågade storasyster mig om jag hade ont. Jag förklarade att jag har lite ont i magen och är tvungen att vila ett par dagar. Storasyster tittade då på mig med sina stora kloka ögon, lade huvdet på sned och sa:
"Oroa dig inte mamma, jag finns här" och gav mig en stor kram.
Då var jag nära att gråta igen..
Nu ska vi sova så vi orkar mysa imorgon.
kram till alla som läser
Usc då :(
Vad bra att det löste sig till slut.
Stora kramen!