Känner..

ett sådant pockande behov av att skriva av mig nu sedan vi kom hem ikväll från utflykten till Kristianstad och Tollarp.
Men faktum är att jag nog inte riktigt vet vad jag ska skriva.. Upplevelsen var kanske inte riktigt som jag förväntat mig kan jag säga såhär i efterhand. Kanske var jag inte riktigt beredd på det som väntade.

Hade förberett mig, laddat i flera dagar och ömsom sett fram emot det hela och ömsom fasat.. Väl framme blev det tomt i huvudet och kroppen stanande. Ville helst av allt bara fly hals över huvud och springa därifrån.

Synen av mamma liggandes hjälplös i sängen med ledsna ögon, sjuk och med slangar överallt var verkligen.. ja jag saknar ord..

Att se någon som man älskar så innerligt så hjälplös och i en situation, som man innerst inne vet om att hon verkligen avskyr, men inte kan påverka gör ont, förfärligt ont.

Flisan hade längtat i flera dagar och blev jätteglad över att se mormor igen. Under tiden vi var där var hon dock mest tyst och verkade inte riktigt veta vad hon skulle tycka.
Väl därifrån haglade frågorna; "Varför är mormor sjuk" "När kommer mormor hem" och hennes små ögon plirade lika förväntansfullt som ifrågasättande på mig. "Varför mamma blir inte mormor frisk"?

Smärta och lycka i ett och samma andetag...
För visst är jag glad över att mamma finns där hon finns. Hon hade lika gärna tagits ifrån oss och redan varit så långt borta. Men nu finns hon ändå kvar. Frisk nog att se oss, leva och andas.

Jag kan ju inget annat än vara tacksam och borde skämmas för att ens tänka tanken att vara otacksam för det som ändå skett.

Förvirring och känslostorm.. jag saknar mamma.. min friska mamma.

Snälla snälla mamma kom tillbaka snart..

Väl framme vid påskmiddagen i Tollarp, efter mormorsbesöket, var Flisan dämpad och ville sitta ensam en lång stund och leka sjukhus med dockorna..
Även en liten Flisa kan behöva slicka sina sår..





0 kommentarer