Herregud..
Klarade dagen igår jättebra men när det blev kväll pratade jag med båda Linn och pappa som båda kändes som att de tappat en del av modet. Mammas utveckling går inte framåt som den ska och hopplösheten har nog drabbats oss allihopa. Tanken att det kanske går har trots kamp emot förbytts mot en stark känsla att vi kan komma att förlora henne.
Jag vet inte vart jag riktigt ska ta vägen med den känslan..
All sorg, rädsla och desperation bara växer och varje knäpp i huset får mig att hoppa till av skräck över att det kan vara telefonen med negativa besked.
Det faktum att jag är höggravid gör inte saken bättre. Ett faktum som jag nog hittills försökt skjuta ifrån mig så mycket som möjligt men som nu börjar komma ikapp. Jag vet bara inte hur det kommer bli.. såklart..
Har av naturen, och min fantastiska positiva mamma, tack och lov fått en ganska positiv livssyn och tror innerst inne att allt kommer bli bra hur det än går. Men rädslan är stor och skräcken om hur det kommer påverka mig om det som inte får hände händer. Kommer Vincents första tid präglas av lika mycket sorg som glädje? Jag vill inte ha det så.. jag vill njyta av mitt underbara fantastiska barn utan att samtidigt må dåligt.
Någonting jag INTE är orolig över är att jag inte kommer att kunna ta till mig Vincent eller ge honom tillräckligt med positiv uppmärksamhet. Det VET jag med mig själv att jag kommer. Men ändå finns rädslan där att inte få lov att njuta hela vägen av min älskade lilla plutt.
Har fattat ett beslut som jag tagit lite ovanför mitt eget huvud. Om ifall att det värsta skulle hända ska jag, mot min egen vilja, söka någon form av samtalsstöd. Inte för att jag tror att jag måste ha det utan för att jag ttror att om något liknande hade hänt någon av mina älskade vänner hade jag absolut rekommenderat dem att göra detsamma.
Vet inte var, inte hur, men jag vet att det inte kommer skada utan bara hjälpa mig att läka. För det kommer bli ett ofantligt stort sår efter mamma.. ofantligt stort..