Det börjar ..
Livet börjar så smått komma tillbaka och knacka på dörrren. Vi öppnar glatt på glänt och tittar försiktigt ut. Vågar vi leva på riktigt igen.. vågar vi andas ut och släppa in verkligheten?
Det tar sin tid och jag märker att både M och jag går som på tå, försiktigt försiktigt fram. Det är lite som att vara rädd för glasbitar på golvet. Vi tassar på tå, väntar, tar ett steg till glada för att vi klarat det förra och når små mål på vägen.
Idag orkade jag spontanringa en vän när Flisan sov. Bara en sådan sak, att bara för skojs skull ringa en vän och fnissa åt hela eländet som vi gått igenom. Underbart var det att bara för en stund få låtsas som att allt verkligen var som det skulle igen. Befriande och ofattbart skönt!
Ikväll satte vi oss, hela familjen, vid köksbordet, åt kvällsfika och planerade Valborg i vårt nypåskpyntade hem. Kändes löjligt högtidligt.. M och jag sprang först rundor fram och tillbaka innan vi satte oss ner på riktigt. Jag kissade för femtioelfte gången och M skulle bara fixa några små, högt onödiga, småsaker först.
Anledningen till att det kändes så högtidligt var, dels att det nog kändes för oss båda, som ett klart tecken att allt håller på att återvända till det normala igen. Dels var det första gången det satt tre personer vid bordet som ville vara med och familjeplanera.
Ja faktiskt, lillfis ville minsann också vara med!
Med stora ögon satt hon tyst och observerade oss allvarligt när vi gick igenom listan på samtliga inbjudna.
Ja, hon satt iallafall knäpptyst fram tills namnen Håkan och Lovisa dök upp då hon utbrast med uppspärrade ögon:
- Oooooh Veeeeja kommer!!
Det var liksom hennes inlägg i debatten att vi inte fick glömma hennes favvisgäst som självklart skulle vara med på listan! Hon var så lycklig när vi bekräftade att ja, Vera kommer också, att hon satt och fånlog en lång stund för sig själv :)
När vi sedan kom till matplaneringen var det dags för nästa inlägg. Flisan ville promt bestämma barnmenyn vilket hon givetvis fick.
Korv.. och pasta..
Förvånande..? Nä..
Hela mötet igenom satt lillfis så vuxet tyst och snällt allvarlig på sin plats vid bordet. När M efter en halvtimmes planerande sa;
"Nej nu ska jag gå in och göra mig klar för sängen"
och jag besviket kontrade;
"Meeen vi är ju inte riiktigt färdiga!!" (jag tyckte bara det var så attans mys att sitta tillsammans allihopa..)
Hördes från tripptrappen;
"Jag ska också gå och lägga mig pappa!"
Så där kunde jag ju sitta själv..
Men nej, det gjorde jag såklart inte..
Vad är ett ensamt köksbord mot en varm säng med världens finaste Flisa och M på var sin sida..
